Relevant att undersöka. Inte minst för att Porrfri barndom är ett typexempel på den nya tidens makthavare, som skickligt opinionsbildar i sociala medier, och med influencers som galjonsfigurer.
Journalistik handlar om att ställa frågor och att sedan förmedla – och tolka – svaren. Men nej, Porrfri barndom var inte alls sugna på att förklara sin verksamhet. En intervju ställdes in. Först efter ett ultimatum – Dagens ETC skulle publicera även utan deras kommentar – inkom svar per mejl. Pliktskyldiga. Kortfattade.
Det här blir bara vanligare.
Nej tack till riktig intervju, ja tack till mejl utan möjlighet till följdfrågor.
Det blir avsevärt sämre för alla inblandade, även om den som granskas inte förstår det själv utan upplever att den kontrollerar situationen. I praktiken framstår den som ängslig, sluten, ovillig att vara transparent.
Det absurda är att denna strategi dyker upp precis överallt, på alla nivåer, i det offentliga och i det privata. Ministrar, politiker av alla kulörer, organisationer, företag, myndigheter, kommuner. Allt fler sluter sig som musslor. Trenden är så pass tilltagande att den börjar bli rejält bekymmersam. Det behöver inte ens vara ett kontroversiellt ämne. Ändå verkar den som kontaktas tro att drevet går. Per automatik. För att en journalist ställer frågor.
Porrfri barndom gjorde som många andra gör idag, de försökte styra journalistiken för att sedan krishantera i egna kanaler, om hur granskningen skadar deras insats för ”Sveriges barn” – och om om hur de kontaktat en advokatbyrå som har expertis ”bland annat gällande förtal”.
Det här är en annan trend. Som ansvarig utgivare haglar den sortens hot. Jurister ska kopplas in. Förtal! Inte sällan sker det innan något ens har publicerats, givetvis för att påverka eller helst stoppa en artikel. Så var det inte tidigare.
Absolut ingen vinner på att alla verkar tro att de kan skära ut ett optimalt och gynnsamt informationsflöde med laser.
Operakällaren vägrade ställa upp på en ordentlig intervju när vi granskade sextrakasserierna där.
Någon enda som tyckte det var förtroendeingivande?
Mendly ville bara bolla mejl när vi granskade deras chattbaserade, omstridda terapilösning som drar in ett gäng sköna skattemiljoner.
Någon enda som tyckte det kändes stabilt?
I sammanhanget blev jag nästan nostalgisk när vår reporter Sofie Axelsson mötte en mer traditionell journalistskräck, då högsta chef på den vårdcentral som slutit avtal med Mendly – och därmed öppnat dörren till regionernas pengar – rymmer ut i en korridor och börjar vika kartonger, som ett slags överslagshandling. Därefter återkom hon. Med ett mejl.
Sofie Axelsson visade föresten häromdagen hur genuint kontraproduktivt det blir när någon på förhand bestämt sig vad allmänheten borde få veta och utifrån det gör allt för att begränsa journalistiken. Då var det Miljöpartiet i Stockholm som tyckte att Moderaterna skulle svara på frågor om varför Miljöpartiet godkänt en utförsäljning till Engelska skolan.
Läs det här, klippt ur artikeln vi publicerade:
Jag skulle gärna vilja prata med någon som var med och röstade igår om skolbyggnaderna från MP.
”Vår ingång är, att precis som alla andra frågor som hanteras så är det ansvarigt borgarråd som har alla medieförfrågningar, så det är Moderaternas Joakim Larsson som talar för majoriteten i den här frågan”, säger pressekreteraren.
Jag vill gärna tala med en miljöpartist med tanke på den kritik som förts fram specifikt mot Miljöpartiet i Stockholm.
”Jag förstår det, men det är praxis att föredragande borgarråd tar medieförfrågningar.”
Så MP väljer att tala med media i andra frågor men i en fråga som anses mer obekväm hänvisar man till ansvarigt borgarråd?
”I de frågor som vi är föredragande och har ansvar för kommunicerar vi med media.”
Men ni har väl ett ansvar i och med att ni röstar?
”Vi har inte föredragande borgarråd i den här frågan.”
Någon enda som tror att det här är bra för MP?
En granskning är inte ett drev.
Om du får en fråga om varför du gör som du gör betyder det inte att du är utsatt för ett fruktansvärt övergrepp.
Jag vet att Dagens ETC:s läsare förstår direkt när någon vill ducka sitt eget ansvar.
Det tror jag gäller majoriteten av mediekonsumenter.
De köper inte att en stjärnkock vägrar svara den granskande journalisten, som talat med drabbade kvinnor, för att istället skicka ett öppet brev till en konkurrerande tidning – som tyvärr erbjuder plats för detta förljugna martyrskap.
De köper inte heller att den ansvariga för vårdkollapsen i Stockholmsregionen nekar Dagens ETC en intervju (pressekreterarens anser att vi borde polisanmäla Irene Svenonius istället för att tjata om att våra läsare har rätt till en seriös utfrågning av en politiker som de själva avlönar) medan hon gärna accepterar mer trivsamma upplägg som lyfter fram att hon ”gillar katter och längtar hem till skärgården i Kalmar, har svårt att få ihop livspusslet och får gåshud av att höra Tommy Körberg sjunga” (det där är ett citat från Dagens Nyheters ledarsida, i samband med att den hävdar att ”vänstern” är hjärtlöst fixerad vid Svenonius).
Varför inte bara svara på frågor, försöka vara så transparent det bara går?
Bättre för läsare/tittare/lyssnare.
Bättre för den som granskas.
Bättre för demokratin.
Bättre för debatten.
Mindre pinsamt.
