Det är inte lätt att försvara Socialdemokraternas partilotterier. Skandalerna kring verksamheten har undgått få väljare. I veckan riktade även Konsumentverket kritik och menade att partiet brustit i sin kontroll av verksamheten. 

Metoderna är en konsekvens av ett större problem, nämligen folkrörelsernas allmänna försvagning och det inte är partimedlemmarna som säljer lotterna, utan konstiga bolag i Spanien.

Men ingen kan slå i mig att lurade pensionärer eller motstånd mot telefonförsäljning är orsaken till att Tidöpartierna nu går fram med åtgärder mot partiets lotteri. Detta är vad som gäller: 

I Sverige är det bara staten och allmännyttiga föreningar som får driva penninglotterier. De betalar därför inte skatt på lotterna. Men nu har regeringen bestämt att politiska partier ska undantas, man inför i praktiken lagstiftning som bara träffar en enda aktör – Socialdemokraterna. Reglerna kommer slå hårt mot det största oppositionspartiets finansiering. 

Det är förstås det enda skälet till att det görs.  Sverigedemokraterna har varit väldigt tydliga med saken, att de vill få kortare första maj-tåg och krossa sosseriet. Den väldiga skyndsamheten är också värd att notera. När det gäller elpriser, mat och klimat är regeringens mantra att det ”tar tid att vända åtta år av rödgrönt vanstyre”. Men det går minsann undan när man kan komma åt S partikassa lagom till nästa val!

Men opinionsbildarna till höger jublar. Äntligen, kastar man av sig sin slavmentalitet mot S, har det låtit från till exempel Timbro. 

Det de kallar slavmentalitet är alltså vad vi tidigare benämnde som demokratins spelregler i Sverige. Man kan förstås vara kritisk mot att partier driver lotterier. Men av tradition har frågor om partiernas finansiering tagits gemensamt, genom partiöverskridande överenskommelser. Ett framgångskoncept för demokratier är nämligen att inte ge sig på varandras ekonomiska förutsättningar att verka. (Det kan ju slå tillbaka på en själv. S skulle exempelvis kunna chockhöja skatten på hummer och tennisbanor och snabbt driva de moderata kärnväljarna till ruinens brant.)

Men inte ens om borgerligheten hade haft en ”slavmentalitet” gentemot S hade man kunnat säga att den nu var borta. För vad ska man kalla borgerlighetens förhållningssätt till ett annat stort parti? 

Samma personer som tagit till väldiga brösttoner mot S-lotterierna har inte vågat säga ett pillekvitt om SD:s trollfabriker. De kallar S telefonförsäljning för en trollfabrik men säger inget om SD:s högst verkliga dito på det egna partikansliet. 

Det som verkligen har hänt är detta. Borgerligheten är historiskt svag. KD, L och M har inte ens 26 procent tillsammans i opinionen. Allianspartierna, som tidigare samlade en majoritet av svenskarna, har idag knappt 30 procent. Moderaterna har sjunkit ihop från att vara ett 30-procentsparti till ett 20-procentsparti. 

Handlar allt detta om att två borgerliga småpartier och ett desarmerat M plötsligt blivit tuffingar? Att de fått en ny inställning, kastat av sig en servil slavmentalitet?

Nej. Borgerligheten har bara en ny husse. Det är lätt för borgerliga småpartier att vara sturska – när de har stora och starka högerpopulister i ryggen. Åkesson säger ”sitt”. Åkesson säger ”vacker tass”. Åkesson säger ”krossa sosseriet”.

Högern följer på kommando. Är insmickrande, vågar inte säga ifrån ens mot grova övertramp.

Borgerlighetens självförtroende är falskt eller inbillat. De är historiskt svaga. Tidigare hade nog Moderaterna stått upp för gemensamma spelregler kring partiernas finansiering – och välkomnat ökat oberoende från staten. Att ett parti som återkommande beslagits med rysskopplingar, dessutom organiserat en trollfabrik på partikansliet, hade heller aldrig accepterats. 

Med borgerligheten är tysta som möss. Vad kallar man egentligen en sådan mentalitet?