Jag ska till Almedalen. Kliva rakt ned i den rosédoftande malströmmen av folkvalda, lobbyister, organisationer, näringsliv och journalister för att berätta att Sverige har fått en ny dagstidning. Det uppdraget lockar. Biljett är bokad, boende ordnat. Men ändå känner jag olust, den är starkare än alla förväntningar.
Nazister inviger politikerveckan.
I praktiken blir det så. Svenskarnas Parti (SvP) utgör ingen formell aktör i Almedalen, men ska på lördagen – före den riktiga premiären – hålla ett möte. Det har godkänts av polisen.
Själv anländer jag just på lördagen.
Från färjan till fascismen.
Inte nog med att ett rasistiskt parti redan har trängt in i Almedalen, och lyckats fördärva samhällsdebatten till en punkt där det knappt ens höjs ögonbryn när Sverigedemokraterna (SD) överväger samarbete med högerextrema som gärna talar om att ebola skulle kunna reglera världens befolkning. Nu får SD släktbesök av SvP. Kusinerna som inte skäms för sin plats i hatkulturen. Kusinerna som vill ha etnisk rensning, som delar ut en rakad skalle till den som vill annorlunda.
Det är orsak och verkan som möts intill ringmuren. Utan framgångarna för Jimmie Åkesson skulle inte SvP befinna sig i Almedalen eller storsatsa på höstens val. Nu tror jag inte Jimmie Åkesson lider av deras närvaro, annat än att han vet att den oförfalskade rasismen har en tendens att avslöja den förfalskade när de hamnar för nära varandra. Hat är hat, rasism är rasism. Men värst blir det för alla andra, som fysiskt kommer att uppleva SvP-närvaron. Som tvingas lyssna till aggressiv nazism (partiet gömmer sig givetvis bakom den yttrandefrihet som man helst av allt vill avskaffa).
Ännu en förskjutning, ännu en flyttad gräns. Blunda bara en sekund och verkligheten har skiftat läge. Det är som i naturdokumentärer där årstider snabbspolas. Så har jag uppfattat debatten både före och efter EU-valet. Vi vet att en högerextrem våg sköljer över kontinenten. Det enda rimliga vore att sätta en gräns som helt saknar elasticitet: Hit men inte längre.
Fruktansvärda saker händer. Men likafullt en trög passivitet, en normalisering. Hur är det annars möjligt att försöka lugna oro med att ”bara” 13 av 28 medlemsländer röstade in högerextrema? Eller att förminska faran i vad som väntar när den brokiga skaran nu marscherar mot EU-parlamentet?
SD kan sitt bruna Europa. Hur extremt det faktiskt är. Följaktligen tappade partisekreteraren Linus Bylund all professionalitet när Dagens ETC under valvakan ville fråga Jimmie Åkesson om synen på allians med tyska NPD och/eller österrikiska FPÖ: ”Det är som att fråga om vi är pedofiler!” Han kunde ha lagt till att Sverigedemokraternas ungdomsförbund har ett nära samarbete med FPÖ. Men det gjorde han inte.
Sverige har ett problem som är ett europeiskt problem. Högerextremismen avancerar. Den söker samarbeten. Den har strategier som stärks av oförmågan att skydda välfärd och framtidstro.
Ingen kan blunda.
Ingen kan resa till Almedalen utan att förhålla sig till nazism (SvP) och rasism (SD).
Det är oförlåtligt om denna fråga blandas bort i valrörelsens desperation. Efter ett misslyckat EU-val urholkade vissa borgerliga debattörer och representanter begreppet extremism. Plötsligt omfattade det fler än SD. Plötsligt gällde det för Feministiskt initiativ och Miljöpartiet.
Stefan Löfven gjorde i en statusuppdatering på Facebook processen kort med sådana argument:
”Igår röstades nazister in i Europaparlamentet och extremhögern växer även i Sverige. I dag väljer Reinfeldt att varna för partier som engagerar sig för miljö och jämställdhet. Låt mig vara tydlig, miljö och jämställdhet är inga ytterlighetsfrågor – det är avgörande framtidsfrågor.”
Nu planerar SvP inte bara en naziaperitif före Almedalen, man kommer att försöka stjäla syre hela veckan. Jag hoppas att kyrkklockorna ringer om fara, som i Jönköping på första maj. Där menade polisen att SvP har en demokratisk rättighet att framföra sitt budskap och att den väger tyngre än – uppenbar – risk för störning av ordning. Gotland känner också till yttrandefriheten, men bör minnas att SvP-anhängare i fjol förföljde Mona Sahlin i Almedalen. De kallade henne ”landsförrädare”, de gav sig inte förrän hon kom fram till hotellet.
Nazism är skräck.
Inte bara för en före detta partiledare, och känd antirasist, som vid flera tillfällen hotats till livet.
SvP kan betraktas ur flera perspektiv.
Ett ger bilden av en mycket liten grupp människor, som bara med ansträngning kan skrapa ihop något som åtminstone liknar kandidater för kommun-, landstings- och riksdagsval. Det framgår av Ekots granskning att en tredjedel av dem är dömda för brott, varav flera för hets mot folkgrupp. SvP talar om maktövertagande men fick i senaste valet 681 röster – 0,01 procent.
Men det andra perspektivet ger bilden av ett parti som har SD som trampolin, som har stora ambitioner, som – enligt Expo – genomför den mest ambitiösa nazistiska valsatsningen i Sverige sedan Andra världskriget. De är få. Men med metoder som gör många rädda. Partiet blir omöjligt att ignorera.
Det är dubbelt att publicera artiklar om SvP. De söker uppmärksamhet. Men vad är alternativet, tysta dem till besinning? Vända ryggen till? Nej. Det förslår inte mot SvP.
Nazisterna tar sig till Almedalen för att störa demokratin. De föraktar demokratin. De tror på underkastelse genom våld (en central person inom partiet är fortsatt internationellt efterlyst för delaktighet i knivdådet på Möllevången). De berusas och är beroende av sina motståndares rädsla.
Tänk om alla icke-nazister (99,99 procent) i Almedalen fattar ett kollektivt beslut att inte ge dem det.
Tänk om alla dessa tusentals människor också erkänner högerextremismen som ett av vår tids värsta hot, för allvarligt att sammanblanda med valrörelsens dragkamp om röster.
Tänk om sju partiledare konkret förklarar hur de ska göra för att möta detta hot, samtidigt som den åttonde tvingas svara på vad han har för personligt ansvar när det kommer till SvP.
Tänk om klockorna ringer igen.
Tänk om vi alla hör och förstår.
