Efter förra söndagens nazistmarsch verkade många debattörer och politiker reagera som allra starkast på meningens andra halva. Annie Lööf (C) twittrade upprört, statsvetaren Ulf Bjereld häpnade över att de inte stoppades trots att de inte hade tillstånd. Nu var något sorts mått rågat.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Men jag lovar er: det blir inte trevligare när Nordiska motståndsrörelsen nästa vecka marscherar med tillstånd. Det gör ingen som helst skillnad.

Det är inte huruvida de har tillstånd eller inte som är problemet. Inte heller till vilken grad de marscherar i tillräckligt raka led, eller om alla har likadana kläder. Det är vilka de är och vad de vill som gör att deras ökande närvaro i offentligheten djupt problematisk.

Att demonstrera utan tillstånd är antagligen det minst upprörande den här gruppen har gjort och det fanns, som alltid när NMR visar sitt fula tryne, många andra anledningar för polisen att stoppa förra veckans demonstration.

Nazisterna gjorde utfall mot flera personer, en kvinna puttades till marken, de bar nazistsymboler, de försökte också attackera en fotograf och gav sig handgripligen på poliser med knuffar. Möjligheter för polisen att ingripa saknades inte – tillstånd eller ej.

”Man får göra en samlad bedömning” brukar polisen säga. Samtidigt verkar frågan om vilka NMR faktiskt är, och vad de tidigare har gjort, aldrig vägas in i denna samlade bedömning.

Det här är en situation där vi bör ha olika måttstockar, fundamentalt olika. Det är det som är att göra en samlad bedömning. Om en grupp som brandbombar flyktingboenden och politiska mötesplatser, bygger vapen- och sprängmedelsarsenaler, är öppna nazister och tränar krig i Ryssland vill demonstrera – med eller utan tillstånd – så bör vaksamheten vara betydligt högre än vad den är i dag.
Och tips om deras planerade aktioner bör inte slarvas bort, som inför förra veckans demo och inför attacken i Kärrtorp.

Att många hakar upp sig på detaljen om tillståndet är symptomatiskt för den liberala demokratins upptagenhet vid form framför innehåll. När man börjar diskutera formen (hade de tillstånd eller inte?) framför innehållet (agiterar de för en nazistisk våldsideologi?), så kantrar också diskussionen rätt så snabbt.

När rapporteringen direkt började handla om avsaknaden av tillstånd, började nätmobben genast att verbalt attackera ungdomarna vid Norra bantorget och ställa sig frågan – har de tillstånd att demonstrera? Har de tillstånd att stanna kvar på natten?

Som om tillståndet i något av de här fallen är det relevanta. Som om inte den stora skillnaden mellan de olika manifestationerna är att i det ena fallet agiteras för en vit revolution på andra gruppers bekostnad, och i det andra fallet handlar om en grupp ungdomar som kämpar för att ha en framtid.

Vi tror att de demokratiska strukturerna som sådana ska skydda oss från fascismens avgrunder, men de räcker inte. Fokuseringen på den liberala demokratins spelregler ger en falsk trygghet, som att vi kan sitta bekvämt och vänta på att polis och rättsväsende ska ta hand om den växande fascismen.

Lagar är alltid tolkningsbara och det kan lika gärna bli så att vi nästa helg kommer se fler motdemonstranter gripas för ”störande av allmän sammankomst”, än vad vi kommer se nazister gripas för hets mot folkgrupp.

Den liberala demokratin kan potentiellt tillåta ganska mycket nazism inom ramen för yttrandefriheten. Men vi som samhällsmedborgare kan inte det.

Och det är nu vi måste visa på vårt breda motstånd, för vi är fler än dem som kommer marschera i Göteborg nästa helg, många fler.

Heden klockan 11. Vi ses.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.