Men även om SD i Göteborg sannolikt utgör en av landets sämsta lokalavdelningar är det inte lika enkelt att vifta bort SD-skandalen kring Jörgen Fogelklous Flashbackinlägg av typen “juden är roten till allting ont”.

Vad SD:s interna utredning kommer att leda till är egentligen mindre intressant i sammanhanget då den varken kan eller bör utgöra den sista liberala försvarsbastionen mot ren och skär nazism.

Det intressanta är hur de övriga partierna föreställer sig ett samarbete med samma sverigedemokrater som ger en sådan person förtroendeuppdrag i partiets valberedning, låter honom stå på valbar plats och direkt efter valet låter honom sitta som kommunalråd, trots att uppgifterna redan då varit allmänt kända under en längre tid.

Kanske bryr man sig inte, och förlitar sig på att intresset för SD-skandaler minskar i takt med dess omfattning. Fogelklou är varken den första eller sista SD-politikern som hamnar i den här typen av blåsväder. Genom åren har SD:s affärer dessutom utgjort regel snarare än undantag. Fasadputsningen bedöms som tillräcklig vid det här laget. SD-grisen står färdigsminkad och det är upp till väljarna att ta ställning till huruvida “ett par zyklon-b burkar hade… sparat oss svenskar 1,3 miljarder”.

Göteborgsliberalernas nya gruppledare Axel Darvik anslöt till Nyamko Sabunis linje om ett SD-samarbete lokalt såväl som på riksplanet, trots att Fogelklous antisemitism varit känd för en bredare allmänhet sedan 2016. Framtiden får utvisa huruvida ett idédrivet parti som Liberalerna överlever den formen av pragmatism. Men det är inte utan att det väcker frågor kring hur en socialliberalt humanistisk grande dame som Helene Odenljung känner inför detta.

“Det är inte invandring som förstört mitt land. Det är rasism”, skriver hon på Twitter, en månad innan Liberalernas partiråd.

Nästa år är det val. I Göteborg har SD i stort sett varit politiskt isolerade. De har eller inte varit särskilt framgångsrika. 2018 ligger de långt under rikssnittet i valen till kommuner, landsting såväl som till riksdagen. I lokala sammanhang innebär det att en röst på dem varit bortkastad. Det enda väljarna fått har varit fyra år av ingenting. Trots den övriga turbulensen inom Göteborgspolitiken, och trots ett mindre kompetent borgerligt styre har detta trots allt varit positivt för staden som helhet och för arbetet i dess olika förvaltningar.

Förutom de med förtroendeposter inom partier, och de intresseorganisationer från Svenskt Näringsliv som knutit partiet till sig, finns inga vinnare överhuvudtaget på SD:s politik – varken bland väljarna, de övriga partierna, samhället eller det näringsliv som önskar stabilitet och förutsägbarhet. Som bland andra Svenskt Näringsliv själva påpekar är EU och den inre marknaden helt avgörande för svenska företag, och pandemin har visat på vikten av hållbara globala leveranskedjor.

Samtidigt är de demokratiska värdena och människans okränkbara rättigheter omöjliga att prissätta.

SD markerar den återvändsgränd som politiken i stort men högern och näringslivet i synnerhet behöver hantera. Som vänster hoppas jag givetvis på en kraftfull vänsterseger och en lika kraftfull vänsterpolitik som vrider utvecklingen rätt. Men att stoppa fascismens framväxt är inte uteslutande vänsterns ansvar, medan mäktiga och resursstarka parter passivt vrider händerna och ser på.

Under pandemin har Hisingsbron färdigställts. Kolossal och hoppfull står den nu redo, som en manifestation över människans kollektiva förmåga att forma världen efter sin vilja. I planerna finns visionen om bron som en förenande länk och en välkomnande gata i staden. Samtidigt har (orelaterat) fight clubs blossat upp i Göteborg, där unga män träffas för att slåss inför publik.

Just filmen ”Fight club” har över 20 år på nacken. Bortom den progressiva fasaden av kritik mot konsumtionshets och social medelklasskonformism, grungeestetik och noir-narrativ når berättarjaget frigörelse först när han bryter med det hypermaskulina och lätt fascistiska våldet, och formar en meningsfull relation till en annan människa.

Hur något sådant överhuvudtaget är möjligt i det postmodernt superkapitalistiska samhälle som Fincher målar upp, utgör en fråga som ytterst kräver politiska och ideologiska svar.

Även från högern och näringslivet.

Även i landets bästa stad.