Detta var också en retorik som i helgen gick igen i den patetiska motdemonstration mot de afghanska ungdomarnas strejk, som anordnades av Facebook-gruppen ”Stå upp för Sverige” där den blandades upp med hot om våldtäkt, skrik om PK-pack, batikhäxor, och skäggbarn samt konspirationsteorier om George Soros signerade den före detta SD-tjänstemannen Christoffer Dulny från Nordisk alternativhöger (nyligen hemkommen från deltagande i alternativhögerupplopp med mord som resultat i Charlottesville).

Polisen har tålmodigt förklarat att några politiska påtryckningar inte har legat till grund för deras agerande utan att skälen är av pragmatisk karaktär. Ingen risk alltså att den svenska polismyndigheten har hemfallit åt någon blödig humanism. Men om polisens arbete trots allt skulle påverkas av den politiska konjunkturen är det kanske rimligt att fråga sig hur denna ser ut?

För tio år sedan fick nazistiska demonstrationer hållas, men utanför stadskärnorna och nazistiska aktivister punktmarkerades inom ramen för polisens NOVA-projekt där småbrott beivrades i syfte att komma åt organiserad brottslighet. I dag ges Nordiska motståndsrörelsen, i yttrandefrihetens och den liberala demokratins namn, tillstånd att med massivt polisbeskydd demonstrera i landets stadskärnor trots att det inte saknas skäl att med hänvisning till ordning och säkerhet inte ge tillstånd för dessa eftersom NMR flertalet gånger har brutit mot de villkor som har funnits för de tillstånd som de har fått.

Så vad har hänt? När kom vändningen? Vilka genomgripande förändringar i den politiska konjunkturen har vi bevittnat det senaste decenniet? Sedan 2010 har vi ett parti med nazistiska rötter i riksdagen. Vi har kålsuparteorier som ekar i den på substans tömda politiska offentligheten. Vi har risk för inskränkning av fackliga rättigheter samtidigt som fackliga flaggor bränns av nazister. Vi har genomgripande stölder av det gemensamma påhejade av högern. Vi har tillfälliga uppehållstillstånd. Vi har indraget stöd till personer med avvisningsbeslut. Vi har moderata landstingsråd som ställer sig frågan varför så många envisas med ”att kalla nationalsocialister för nazister?”. Vi har borgerliga ledarskribenter som genom kvasifilosofiska resonemang hävdar att tolerans av nazism är en antinazistisk handling och vi har fascistiska attacker på Pride-tåg och demonstrationer.

Vi har kommunicerande kärl mellan den radikala högern och resten av borgerlighetens högerflank. Vi har en nazistisk organisation som uppmanar ”sverigevännerna” i nedlagda Folkets demonstration att göra gemensam sak med de förra i Göteborg i slutet av september. Vi har företrädare för den svenska ”alternativa” högern som ena dagen marscherar med nazister i Charlottesville och nästa dag står på Medborgarplatsen och skriker ”Soroshoror”. Vi har en amerikansk president som inte klarar av att fördöma fascistiskt våld. Vi har en stundande alt-right konferens i Stockholm och en nazistisk massdemonstration i Göteborg. Vi har borgerliga partier som inte är främmande att bilda regering med Sverigedemokraterna för att försvara och fortsätta den politik som de senaste decennierna har urholkat det gemensamma med vårdkris, bostadskris och för all del poliskris som följd.

Om polisens arbete påverkas av den politiska konjunkturen är det så här den ser ut. 2017 har vi en socialdemokratiskt ledd regering som bedriver högerpolitik och en brunflörtande borgerlighet i opposition som driver regeringen framför sig. Och medelålders kvinnor och män som en solig eftermiddag på Medborgarplatsen tillsammans med organiserade fascister skriker att afghanska ungdomar ska våldtas.