”Vi ser otroligt allvarligt på det som hänt. Att genomföra en slags låtsasavrättning av en utländsk demokratiskt vald ledare är förkastligt i sig, och särskilt i ett land som två gånger har förlorat ledande politiker i mord.”
Låtsasavrättning?
Demokratiskt vald?
Att han drar in både Olof Palme och Anna Lindh…
Statstministern har tyvärr inte varit ett dugg mer sansad. Det är sabotage mot Nato, jättefarligt för Sverige, en formidabel gåva till Vladimir Putin.
Regeringen står för ett historiskt haveri. Diplomati kan inte skötas sämre. Det är som om ett gäng snabbtyckande, impulsridna ungdomsförbundare handskas med det största säkerhetspolitiska beslut som Sverige fattat sedan Andra världskriget, ja, kanske någonsin.
Skrämmande.
Skrämmande är också att processen i stort hade varit identisk om valet slutat annorlunda, alltså om Socialdemokraterna regerat vidare. Visst, de pubertala utbrotten skulle varit färre. Betydligt mer hade skett utanför mediernas synfält. En i jämförelse kompetent resa mot Nato-medlemskap. Men med samma eftergifter till Turkiet.
Utvisa kurder? Absolut.
Tystna när ens systerparti förföljs brutalt och systematiskt? Inget problem.
Morgan Johansson (S) är sitt partis utrikespolitiska talesperson.
”Denna demonstration är en avskyvärd uppvisning i omdömeslöshet. Vi socialdemokrater har fått se två av våra främsta företrädare – en statsminister och en utrikesminister – dödade. Alla som hetsar till politiskt våld ska fördömas i de starkaste ordalag”, twittrar han.
Före detta utrikesminister Ann Linde (S) sprider direkt.
Har alla förstått det här nu?
Socialdemokraterna och regeringen är gemensamt beredda att gå hur långt som helst för att säkra Nato. Allt och alla kan säljas ut. Kurder, Turkiets opposition, mänskliga rättigheter, yttrandefriheten. Att exploatera Olof Palme och Anna Lindh går också utmärkt – trots att särskilt Olof Palme hade vägrat att anpassa sig till en despot på det förnedrande sätt som hans arvtagare nu gör sig skyldiga till.
Ulf Kristersson (M) måste ha ”is i magen”, tycker Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida. Och han menar att aktivisterna som hängde upp dockan gjort bort sig:
”Om de vill visa att kampen mot Erdogan förs med demokratiska medel kan de inte symboliskt avrätta folk i centrala Stockholm.”
En mer lämplig metod är att göra ingenting, enligt Anders Lindberg. Is i magen. Vänta ut det turkiska valet. Inga mer eftergifter. Men, får man anta, helst inga fler kontroverser som den lättkränkte Recep Tayyip Erdogan kan spinna vidare med.
Är det här vad som återstår av den internationella socialdemokratin?
På en annan ledarsida nära partiet – Aktuellt i politiken – skriver Daniel Färm att ”vänsterradikala Natomotståndare som aktivt vill försöka sabotera den svenska medlemsprocessen” agerar ”nyttiga idioter” åt presidenten som ändå måste manipulera hemmaopinionen tills han fullbordat sin diktatur. Nej, Daniel Färm gillar inte Flammans satirtävling. Eller dockan.
”Är det smart att sjösätta en sådan polemisk kampanj just nu – om man ogillar det nuvarande turkiska islamiststyret? Man behöver inte ha någon längre politisk erfarenhet för att svara nej på den frågan.”
Han kallar sin is i magen för low key, ”att inte agera allt för högljutt och provocerande”. Kort sagt, hålla käften. Vända andra kindan till. Nato kommer först. Klassiska socialdemokratiska principer kommer långt, långt, långt senare. Eller straffas ut som suspekt vänsterradikalitet.
Det här är så beklämmande.
Vad tror de att Olof Palme skulle säga?
Det finns ett begrepp på engelska, tankies, som används för att beskriva en sorts gammeltestamentlig vänster som är oförmögen att anpassa sin världsåskådning efter hur världen faktiskt ser ut. Senaste året har de – inte många, men de finns – tillbringat med att att anklaga USA och Nato för det krig som Ryssland oprovocerat utsätter Ukraina för. I något slags giftig mix av att kunna identifiera bara viss imperialism och av att för evigt tolka Ryssland som något annat än en förvriden, blodbesudlad skurkstat. De blir blinda. De gör sig blinda.
För en utomstående är det oerhört frustrerande att följa. Jag känner exakt likadant inför det som Socialdemokraterna nu uppvisar. Att låta turkiska regimen hållas. Att proritera Nato även om det sker på beskostnad av solidaritet.
Jag vet vad Olof Palme skulle kalla den sortens självutplånande och självrättfärdiga pragmatism.
