Ledare: Nato – Nej tack!

Vi kan väl åtminstone utreda frågan menar ”oberoende liberala” Sydsvenskan/HD. I antologin Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap med bidrag   från många författare anlägges effektiv och sakkunnig moteld. Boken är inte någon ensidig antinatopamflett. Bland författarna återfinns erfarna diplomater, före detta socialdemokratiska statsråd, en borgerlig före detta utrikesminister med fler. Deras samlade slutsats blir att ett svenskt medlemskap i Nato inte förbättrar vårt lands säkerhet utan försvårar en fredspolitik i vårt närområde och ökar risken för att vi blir indragna i konflikter och krig.

Mitt i valrörelsen hösten 2014 beslutade den borgerliga alliansregeringen om det så kallade värdlandsavtalet utan föregående offentlig diskussion och beslut i riksdagen. Lägg därtill det svenska militära deltagandet i de Natoledda militära operationerna i Afghanistan under 13 år. Enligt forskare på försvarshögskolan har detta endast haft ett syfte: ett medlemskap i Nato. Carl Bildt menade att vi nu har blivit ”vapenbröder” med USA, medan dåvarande försvarsministern Karin Enström (M) på Folk och försvars konferens i januari 2013 sade att vi har börjat att ”skräddarsy” vårt försvar till Natos behov.

I praktiken har vi redan stegvis närmat oss Nato och värdlandsavtalet öppnar möjligheter till militär närvaro för Natotrupp på svensk mark samt skattebefrielse för amerikansk militär. Ett sådant närmande ökar självfallet vår utsatthet i vårt närområde och det är inte förvånande att Ryssland reagerar om Sverige låter Nato flytta fram sina positioner mot Rysslands gräns.

Sverige har en 200-årig tradition av militär alliansfrihet som har tjänat oss väl under två världskrig och ett kallt krig. Finland har sedan andra världskriget fört samma politik vilket innebär att våra båda länder har kunnat bidra till att Nordeuropa har förblivit ett lågspänningsområde.  Den svenska politiken är välkänd och respekterad och har ett starkt stöd hos svenska folket.

Natos medlemsländer har enats om att varje land ska avsätta minst två procent av sitt lands BNP till det militära försvaret. För Sveriges del skulle det innebära cirka 82 miljarder kronor. I dagsläget spenderar vi drygt 40 miljarder, en summa som kan förväntas att öka med ett par miljarder under de närmaste åren. Om Sverige skulle söka medlemskap och detta skulle kräva att vi följde Natos etablerade regelverk, måste vår försvarsbudget i det närmaste fördubblas. Konsekvensen blir skattehöjningar eller undanträngning av andra åtaganden med mer än 35 miljarder. För att åskådliggöra vad som skulle krävas för att kompensera en så stor fördyring kan vi se på några exempel: Vi skulle behöva nästan fördubbla den statliga inkomstskatten, tredubbla fastighetsskatten på egnahem och bostadsrätter eller stänga nästan all högskoleutbildning i hela landet.

Det gäller verkligen att hålla huvudet kallt i Natofrågan. Ett svenskt medlemskap i en sådan allians skulle otvivelaktigt öka spänningen i vår del av världen och försvåra våra möjligheter att föra en aktiv freds- och säkerhetspolitik.  Ett medlemskap skulle också innebära att Sverige tvingas in under Natos kärnvapenparaply.

Regeringsförklaringen den 3 oktober i fjol gav glädjande nog ändå ett tydligt besked: ”Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet. Sverige ska inte söka medlemskap i Nato.”

För den gemensamma säkerhet som Olof Palme så klokt utvecklade krävs konfliktförebyggande insatser som dialog och förtroendeskapande i stället för militär upprustning.