Få journalister vågar ställa sig utanför flocken och betrakta vad som sker, stora tidningar drar sig inte för krigshets i rubrikform. Som levde de i en bubbla befriad från varje uns av eftertänksamhet. Vi har fått beslut om nya konfliktgränser när vi borde debattera konfliktlösning, vi har en debatt om upprustning när vi borde ha en debatt om nedrustning. Vi har en debatt om krig när vi borde ha en debatt om fred. Vi är på väg att fästa oss i en spiral av krigsretorik, istället för att ta oss ur den. Vi är på väg att göra krigsretorik till medial underhållning istället för att låta erfarenheter av just sådant leda till sans och måtta.
Det som nu händer i debatten om försvars- och säkerhetspolitiken förskräcker och är på väg att gröpa ur statens budget på än större summor för militarism som inte ens skyddar oss från skogsbränder, vattenbrist, terrorism eller kärnkraftshaverier. Hoten mot en fungerande demokrati – och det är väl det vi skall försvara? – ökar i en tid när skola, vård, omsorg, rättssystem och delar av gles- och landsbygden krackelerar medan Jas-planen vrålar över våra huvuden för att försvara oss mot den ryska militärens vanvett i Ukraina…
Och nu – just nu! – är Sverige på väg att söka medlemskap i Nato. Just nu när det behövs steg för nedkylning, inte upphettning. Just nu, när det är behov av avspänning, inte skapande av ytterligare konflikter. Just nu när Putinregimen för sin egen trovärdighet skull just behöver argument om att Nato kryper närmare. Just nu tycks svenska politiker inte tänka längre än pipan på en AK4. Just nu tycks försvarspolitiker, som i årtionden levt i skugga och med låg status i riksdagen, leva upp i en euforisk yra.
Jag tar mig friheten att hävda att vi som haft för vana att peka på krigets vanvett oavsett vem som begår brotten har större trovärdighet när vi med avsky kritiserar Rysslands brutala, vedervärdiga och primitiva krigföring i Ukraina än de som blundar för krigets vanvett när det passar deras syften.
Vi som i fredsrörelsen med hetta kritiserade USA som fällde en bomb i minuten de första dagarna i Gulfkriget 1990, vi som avskydde när Irak bombades sönder och samman – dessutom på falska premisser eftersom Irak inte hade med terrorattackerna mot USA att göra – har förmåga att se med båda ögonen.
Vår kritik av Putinregimens krig är banne mig trovärdig. Hur trovärdiga är de som nu hoppar upp och pratar om krigets helvete, krigsbrott och militärens mördande?
De poppar upp i akt och mening att få genom sina drömmar om svenskt medlemskap i Nato. Utan att frågan passerar en valdag. Förstås. Utan att frågan hanteras seriöst, utan att det hinns med långa tankar om hur ökande konflikter skapas men däremot i glädje över att vapenindustrin får sälja mer vilket ger klirr till kapitalägare såväl som pensionsfonder som passat på att lägga in vapenproduktion som tillhörande hållbarhetsfonder.
Hyckleriet är gigantiskt. Skämmes ta mig fan!
Frida Stranne (Aftonbladet Kultur, 27/4) skriver så här: ”Rysslands krig mot Ukraina är vettvilligt och fruktansvärt. Precis som alla krig leder det oss rätt in i ett nytt mörker och förlamar oss som mänsklighet. Men om vi vill skapa en mer stabil värld och minska konfliktytorna måste vi både zooma ut och se hela bilden och ta oss en djup titt i spegeln.”
Hon avslutar att vi kan vinna krig, men inte fred, genom att hålla på som vi gör.
Just så är det. Just precis så.
