Precis innan påskhelgen meddelade Magdalena Andersson (S) sin svängning i Nato-frågan. Partiet har tidigare sagt nej till ett svenskt medlemskap, men i nuläget pågår ett internt arbete för att ena partiet kring den nya linjen. Lyckas man kommer det att finnas en majoritet i riksdagen för att skicka in en ansökan före semestrarna, och frågan kommer också att vara politiskt död under valspurten.
Det är dåligt för högern, som försökt göra Nato till en valfråga, och möjligtvis är det en fördel för MP och V, som kan tänkas samla antimilitaristiska röster.
Men bortom valbestyren vore det olyckligt med en svensk ansökan i dagsläget. Vi har inte hunnit prata om vilken roll Sverige kommer att spela, eller hur vi ska förhålla oss till världens militärt sett andra största Nato-land Turkiet.
Frågetecknen slutar inte heller där. Vi vet i dagsläget varken vad som kommer att krävas av oss, eller vad vi kommer få ut av att gå med. Vi vet inte vilken utrikespolitisk linje USA:s näste president (en radikaliserad Trump?) kommer att föra, och vi vet heller inte i vilken riktning vi skulle vilja att Nato utvecklas framöver.
Det sistnämnda är av betydelse, särskilt för den som verkligen är vän till Nato.
Frågan är också om ökad militarisering verkligen utgör den yttersta garanten för fri- och rättigheter. Sverige har redan långtgående försvarssamarbeten med andra länder, däribland USA, och Nato-fördragets artikel fem ger inga garantier för militär hjälp eftersom varje medlemsstat fattar sina egna beslut om detta.
Det finns också en osäkerhet kring vilken utrikespolitisk kapacitet USA egentligen har. Varje militär intervention kräver enighet och uppslutning på hemmaplan. Men i likhet med de flesta västländer lider USA av intern fragmentarisering och splittring. Politisk polarisering, rasism och ökade ekonomiska klyftor minskar det utrikespolitiska schwunget, vilket den kaosartade utträdet ur Afghanistan illustrerar med smärtsam tydlighet.
Det är också viktigt att minnas att frihet och demokrati inte uppstår som en följd av ökad militarisering. Tvärtom. Fri- och rättigheter har vunnits genom framför allt arbetarklassens kamp i allians med andra progressiva krafter. Rösträtt och kvinnors lika rättigheter, reglering av arbetsförhållanden, mötes- och organisationsfrihet och inte minst välfärdsstaten utgör direkta konsekvenser av en stark och bred arbetarrörelse i aktiv kamp.
Fragmentarisering, klyftor, rasism, polarisering och en styvmoderlig syn på välfärden utgör inte optimala förutsättningar för ett långsiktigt militärt åtagande i något land.
Det vore önskvärt med ett Sverige som inte är splittrat av rasism, som inte rymmer moderata politiker som anser att 2022 är lämplig tidpunkt att twittra om “kaosbabbar”, folkutbytesteorier och ambitioner om att hindra människor som lever i förorter från att föda barn.
Det vore också bra om samhället inte präglades av djupa, ekonomiska klyftor. Sveriges förmögenhetsklyftor är idag större än i USA och den rikaste klicken svenskar kontrollerar en större andel av ekonomin än oligarkerna i Ryssland.
Utvecklingen sker i en samtidig rörelse där välfärdsstaten fortsätter att vittra sönder under trycket från nyliberala reformer såsom ett segregerande friskolesystem och utförsäljningar av hyresrättsbeståndet. Den nyliberala atomvintern fungerar dåligt som samlande nationsprojekt. Det är snarare något som driver på fragmentariseringen.
I den etiska dimensionen av Nato som en sorts imperialistisk krigsmaskin, dominerad av politiskt nyckfulla regionala och absoluta stormakter som Turkiet och USA, är ett svenskt medlemskap omöjligt för mig.
Men även den mest inbitna Nato-förespråkare borde oroas av att vi inte lever i det enade samhälle som på sikt klarar av att stödja krigsinsatser och förlorade unga liv på alla sidor om kikarsiktet. Nato-förespråkarnas debatt rymmer heller inga direkta svar på de många och avgörande frågor som ämnet väcker.
Oavsett Natos vara eller icke-vara, förutsätter framtida fri- och rättigheter en stark vänster och massor av små tråkiga detaljer som gärna faller bort i debatten. Ett skolsystem som inte segregerar barn. Ekonomisk jämlikhet. En ände på rasismen och högerns kulturkrig. Sådant, ni vet.
