Jag har alltid blivit förvånad över hur enkelt nationalismen tagit över svenska vänsterkrafter i olika frågor. Det här är en gammal strid, där svenska maoister och stalinister under 1970- och 1980-tal bit för bit gled över till en syn på nationen som en enhet som skulle skyddas.
Den internationalism som var självklar i samband med stöd för kampen mot kolonialismen och imperialismen tunnades ut och då började också tankar om att löntagare har mer gemensamt med varandra över nationsgränserna tunnas ut.
Men nationen är en usel arena för befrielse. Sociala rörelser, feminismen, queerrörelsen och kampen för mänskliga rättigheter har alltid mer kraft om det man slåss för är allas lika rättigheter och frihet, inte bara den egna gruppens eller nationens.
Befrielsen är övernationell. Det var absurt när rätten till sin egen kropp och, för kvinnan, rätt till abort fanns i Polen men inte i Sverige. Lika absurt är det när rätt till samkönade äktenskap gäller i det enda landet men inte det andra.
Bit för bit sprids mänskliga rättigheter genom solidaritet över nationsgränser, men så fort vänsterkrafter börjar diskutera utifrån nationen som ett skydd, som ett tillräckligt politiskt instrument, havererar kampen – och vänsterkrafter börjar sväva på målet.
Till slut har högertänkandet smugit sig in världsbilden även hos den som kallar sig socialist.
Fri asyl internationellt blir plötsligt ”lagom” asyl nationellt. Löntagarstrider gemensamt blir plötsligt att ”behålla konkurrenskraften”. Sex timmars arbetsdag blir något som kan skada kollektivet gentemot andra länder, och så vidare. Till slut har högertänkandet smugit sig in världsbilden även hos den som kallar sig socialist.
I Sverige tycker jag att det mest märks i hur borgerlig ekonomisyn har tagit över tänkandet. Allt mer har vänsterkrafter anpassat sig till den borgerliga nationalekonomin. Det bästa exemplet är kanske budgetpolitiken, där man inte vågat utmana falska påståenden om statsskuld och pengabrist vad gäller investeringar. Men jag ser det även i det envetna motståndet med valutaunion.
När det folkomröstades om euron i Sverige tillhörde jag och Sten Ljunggren en minoritet av socialister som menade att en svensk valuta var en återvändsgränd som skulle kosta löntagarna i onödan.
När jag och Sten Ljunggren nu uppdaterar Ekonomihandboken ser vi en utveckling som är rätt förfärande. Svenska löntagare har gentemot Euroländerna fått se en kraftig minskning av lönens värde. Hur kunde det bli så?
Inför euro-omröstningen blev större delen av vänstern övertygade jämviktstroende i enlighet med klassisk nationalekonomisk missuppfattning. Kronan skulle flyta som en kork på havets vågor – ibland upp, ibland ner. Detta skulle ge nationen och dess löntagare en trygghet: egen valuta skulle skydda mot omvärldens oro.
I stället har kronan sjunkit som en sten. Kronans fall har inte bromsats och svensk valutapolitik är fortfarande samma devalveringspolitik som sedan 1980-talet har gällt för att det gynnat den tunga exportindustrin. Sveriges löntagare har blivit billigare visavi omvärldens, men vinsterna har varit i andra, mer lönsamma valutor.
Det här är ett bra exempel på vad som händer när socialister börjar räkna som borgerliga ekonomer. Samtidigt är det något som de flesta inte märker. En fallande krona innebär högre kostnader, men det är först när man själv åker utomlands som man märker att svensk krona gör de flesta resmålen riktigt dyra för individen. Visar man kronans fall i ett diagram blir det dock tydligt.
Med den kurvan i bakhuvudet är det svårt att förstå när vänsterkrafter inom facken diskuterar löneökningar i procent och jämför med andra länder. Man missar då den stora förändringen i form av en fallande krona som drabbat svenska löntagare.
Men den flytande valutan har faktiskt också gjort att politiken kunnat gömma misslyckanden för medborgarna, genom hur man diskuterar tillväxt och ekonomi i stort.
Alla regeringar berättar för sina väljare om ekonomins utveckling i landet utifrån BNP, bruttonationalprodukt. För det mesta har denna stigit i värde: BNP ökar med några procent varje år. Ibland gör man även jämförelser mellan länderna där man tittar på procentuell utveckling och då används det litegrann som i en tävling, där media sen rapporterar vem som ”går bäst”.
Varje regering kan, med de här kurvorna, visa på att man lett landet väl.
Om vi tittar på Sverige, Finland och Danmark så kan vi se en rätt odramatisk utveckling sedan år 2000. Alla tre grannländer ökar sin BNP. Sverige ”håller täten” medan Danmark är det land som på senare år växer kraftigast. Varje regering kan, med de här kurvorna, visa på att man lett landet väl och haft en positiv utveckling.
Men om vi i stället visar BNP utifrån valutakurserna, genom att växla över till euro, blir bilden dramatiskt annorlunda.
Sverige är landet som förlorar mest i ekonomisk kraft, medan Finland och Danmark har en mycket mer positiv utveckling. Den flytande valutan som ska skydda landets företag och ekonomi har uppenbarligen inte klarat det uppdraget jämfört med våra närmaste grannar.
I princip hela BNP-utvecklingen är borta 2024 jämfört med 2000 när vi räknar om den i Euro, och därmed kan se effekten av den fallande svenska kronan i jämförelse med de andra två länderna.
Frågan om man ska vara i en valutaunion eller inte är förstås mycket större än så här. Men det intressanta är hur vänsterkrafter i sitt försvar av den oberoende svenska valutan hamnade i borgerliga teorier om hur ekonomin ska tolkas, och därmed också tappade hur utvecklingen sett ut.
Nationalistiska tankar ger en dålig bild av hur världens kriser ska kunna hanteras. Det gäller även om de förs fram i all välmening av radikala krafter.
