Projektet, som heter Breakthrough Listen Project, kallade nyligen till presskonferens för att delge de elva mest intressanta signaler de hittat under sitt första år. Även om de tvingades erkänna att inga av dessa verkade komma från några rymdvarelser.
Men det är förstås omöjligt att inte tänka tanken. Vad händer om vi faktiskt får kontakt?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det är också nästan omöjligt att läsa om projektet utan att tänka på Contact, filmen från 1997 efter en novell av Carl Sagan. I filmen lyssnar Jodi Foster också efter utomjordingar, men förstås med den stora skillnaden att hon faktiskt får svar.
I verkligheten har vi ännu inte fått något meddelande från yttre rymden, och om jag förstått det rätt kan ingen heller säga vad som händer då. Ingen kan stoppa alla som vill och har rätt utrustning att skicka ett meddelande tillbaka ut i rymden, som svar på utomjordingarnas signal. Så mänsklighetens första kontakt med rymdvarelser kan mycket väl bli från någon som spenderar sin fritid med att skriva hatiska inlägg om kvinnor och muslimer och referera till The Matrix i diverse internetforum.
Frågan vad vi ska göra med alla arga unga män på nätet blev plötsligt bokstavligen universell.
Nåväl. I filmen bestäms i alla fall att en representant för mänskligheten ska utses för att träffa rymdvarelserna. Fosters vetenskapskvinna tycker det är självklart att basera valet på vem som bäst förstår ”det vetenskapliga språket”, alltså hon själv. Men när kommittén som ska utse representanten får reda på att hon inte är troende, väljer de istället någon annan.
Joss Palmer, i filmen spelad av Matthew McConaughey, förklarar för Foster:
”Vårt jobb var att välja någon som kan tala för alla. Och jag kunde inte med gott samvete rösta på någon som inte tror på Gud. Någon som på allvar tror att de andra 95 procenten av oss lider från någon form av masspsykos.”
Scenen fångar filmens huvudtema, vilket är den välkända konflikten mellan vetenskap och religion. Men den blottar också en annan konflikt. Nämligen den djupa respektlöshet som vi icke-troende har för troende människor. Och varför vi tror att vi bäst kan representera mänskligheten.
Jag är själv icke-troende. Jag kan alltså vid denna scen i filmen välja att reagera med att avfärda hans argument som ”känslostyrda” och ”ovetenskapliga.” Eller så kan jag tänka: Han har en poäng.
Ni har säkert noterat att olika antireligiösa grupper den senaste tiden försökt profitera på feminismen genom att utmåla religion som feminismens huvudfiende. Särskilt en viss religion.
Dessa antireligiösa, ofta djupt rasistiska grupper tittar alltså på dagens feminism och ser där en plats för dem själva, en ingång för sin exkluderande människosyn. Vi måste fråga oss varför.
Jag är personligen av tron att nästa stora strid inom feminismen kommer handla om religion. När jag skriver strid så menar jag samtal, men ett så viktigt samtal kan givetvis inte bli något annat än en strid. En strid för den inkluderande feminismen.
Delar av den svenska feminismen har inte förstått hur grundläggande frågan är. Den handlar inte om religionskritik. Den handlar om icke-troende feminister, och vår respektlösa syn på troende feminister.
Vi tror fortfarande att vi kan representera mänskligheten.
Jag vill vara tydlig: Det är självklart inte farligt att feministiskt granska och kritisera kvinnoförtryck inom organiserad religion. Det är snarare akut viktigt att vi gör det. Det som är farligt är att sluta se den underliggande struktur som finns i såväl religiösa som icke-religiösa sammanhang, bara för att antifeminister än en gång vill slå fast vilka som minsann är feminismens fiende du jour.
Hint: Det är aldrig antifeministerna själva.
Det finns en stark drivkraft i oss människor att utse ”de andra” – en grupp, en kultur, en religion – som problemet. Denna drivkraft har synts genom hela mänsklighetens historia. Och eftersom vi känner till denna starka drivkraft att ”andrafiera” problem och människor så måste vi aktivt ifrågasätta de som agerar just så.
Att det finns patriarkala strukturer inom organiserad religion är inte särskilt svårt att se. Precis som det går att se samma patriarkala strukturer i icke-religiösa organisationer. Fråga kvinnorna inom den västerländska nya-ateistiska rörelsen, om du inte tror mig.
Amanda Marcotte beskrev till exempel den ny-ateistiska rörelsen som ”lika snabba som sin religiösa motpart att överge rationellt tänkande för att rättfärdiga en regressiv kvinnosyn”.
För vissa konflikter handlar inte om vetenskap visavi tro. Låt oss därför inte låtsas att de gör det.
