Under 2015 visade Göteborgskooperativet för Independent Living, GIL, att flera uteserveringar i Göteborg inte når upp till tillgänglighetskraven. Trots förra årets anmälningar och samtal med krögare och myndigheter, har bara 14 procent av de anmälda uteserveringarna rättat till bristerna. Polisen, stadsbyggnadskontoret och trafikkontoret struntar i att se till att reglerna för uteserveringstillstånd följs.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det är obegripligt att den här nyheten inte har fått större utrymme i media och att allmänheten inte är ute och skanderar på gatorna i en svallande Funkisparad. Anders Westgerd från GIL menar att de otillgängliga uteserveringarna är ett tecken på ett vi-och-dem-tänk som förstärks ytterligare av att ansvariga myndigheter inte tar frågan på allvar.
I samma ögonblick som vi skapar ett “dem” skapar vi föreställningen om någon som vi inte kan identifiera oss med. ”Dem” är några som i grunden är olika oss själva. Alla former av diskriminering och förtryck vilar på föreställningen om att de som avviker från normen är ett antaget “dem”. Det är ett sätt att rättfärdiga orättvisor, oavsett om det sker på ett medvetet plan eller inte.
En del krögare tycker att det är okej att ha ”mindre höjdskillnader” till sina uteserveringar, eftersom den hjälpsamma personalen kan lyfta exempelvis en rullstolsburen person över tröskeln. Men att inte kunna “glida in” på ett ställe obemärkt eller åtminstone på samma villkor som alla andra, markerar utanförskapet ytterligare. Dessutom hade det varit intressant att se personalen försöka lyfta en permobil som tillsammans med brukaren kan väga upp emot 300 kilo.
Ställ dig frågan: ”Hade jag tyckt om att alltid vara osäker på att komma in/ut på de uteställen mina vänner vill gå till och att vara utelämnad till personalens välvilja och möjlighet att hjälpa till? Hade jag tyckt om att inför allmän beskådan bli inburen till en uteservering?” Om svaret blir ”nej”, varför skulle det då kännas mer okej för en person som sitter i rullstol? Varför ska någon behöva acceptera det? Bara för att den som ansvarar för uteserveringen med myndigheternas goda minne kan skita i att följa de väldigt tydliga tillgänglighetsreglerna.
Tänk vad lätt det hade varit om tillgänglighetsproblematiken bara handlade om ett gäng bekväma och slarviga krögare. Tyvärr är det här ett djupare samhällsproblem som vi alla har ett ansvar för att lösa. Funkisar är en normbrytande grupp som osynliggörs och diskrimineras av många olika aktörer, vilka ofta kommer undan med det. Funkisar bryter mot vårt samhälles norm om hur vi som människor antas fungera fysiskt, psykiskt, kognitivt med mera. Den normen är så stark att de orättvisor som de utsätts för inte bara rättfärdigas på en mikronivå av enskilda okunniga eller nedlåtande individer. Orättvisorna rättfärdigas även på en makronivå av myndigheter som ser mellan fingrarna när funkisar utsätts för lagbrott.
Det finns en allmän inställning mot denna grupp som hade framstått som helt absurd om vi skulle byta ut funkisar mot någon annan normbrytande grupp. Det blir extra tydligt i ”regnbågstider” då vi numer uppmärksammar diskrimineringen av de som bryter mot samhällets heteronorm. Tänk om uteserveringar inte var tillgängliga för hbtq-personer? Eller om krögare tyckte att det var okej att dela upp uteserveringar i två delar: en som var tillgänglig för hbtq-personer och en för alla andra? Eller om det i sann apartheid-anda var bruna människor som bara fick vara på en viss del av uteserveringen? Kan ni tänka er vilket ramaskri det skulle ha blivit? Men så ser alltså verkligheten ut för funkisar, i dag, år 2016, utan att allmänheten blir nämnvärt upprörd.
Normbrytande och samhällskritiska grupper tenderar att fokusera på just ”sin” fråga. Det är fantastiskt att Pride-rörelsen har växt sig så stark och uppnått så brett stöd i Sverige, inte minst i Göteborg. Men den solidaritet som visas mellan olika normbrytande grupper i exempelvis ”regnbågstider” saknas ofta när det kommer till frågor som inte är lika hippa att stödja. Att ta upp funkisfrågor ger inte alls lika många likes på Facebook som till exempel hbtq-frågor. De som jobbar med funkisfrågor stöttar ofta andra diskriminerade gruppers aktioner men upplever inte samma stöttning vid sina aktioner.
Vi måste hela tiden kämpa emot impulsen att kategorisera människor i vi och dem. Vi måste göra oss uppmärksamma på de normer som vi dagligen osynliggör och därmed förstärker. Vi måste ta all diskriminering och förtryck på lika stort allvar. Jag hoppas att vi närmar oss en dag då det är lika självklart för oss att gå med i en Funkisparad som det är att gå med i Pride. Funkisar är Vi.
