Ingen insyn vid utförsäljningar av allmännyttan – det beslut som kommunfullmäktige väntas fatta under eftermiddagen innebär att framtida försäljningar kommer ske i slutna rum. Det är anmärkningsvärt, särskilt mot bakgrund av hur boende i Rannebergen undkom med blotta förskräckelsen när deras hem skulle säljas till ett bolag med kriminella kopplingar. Om ärendet inte behandlats i kommunfullmäktige och insyn därmed saknats, hade de boende redan suttit i famnen på en oseriös aktör när skandalen uppdagades.
Med förslaget riskerar även fler boende riskerar att hamna i samma situation, eftersom fler hyresrätter planeras att säljas ut. Det hela ger en tragisk ögonblicksbild av hur människor söker sig till staten, eller allmännyttan, för ordning och rimliga hyror, medan denne försöker dra sig undan. Men tyngst vilar ändå ansvaret på den part som verkligen tjänar på att hålla spekulationerna på bostäder nere, nämligen det svenska näringslivet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
I en annan värld hade man kunnat förvänta sig att människor gick man ur huse från Västsvenska Handelskammaren för att protestera. Minskat ekonomiskt utrymme för hushållen skadar exempelvis möjligheterna till konsumtion och i förlängningen även handeln. Men i nuvarande samtalsklimat ryms knappt ”ansvar” och ”marknad” i samma mening, i synnerhet inte i kritiska ordalag.
Genom den tysta inflation som bostadspriserna drivit fram får människor mindre pengar över. Och givetvis kan jag ha misstagit mig, men jag har aldrig sett Svenskt Näringsliv dra sin lans för subventionerat byggande av bostäder med låga hyror, eller för vikten av att bevara allmännyttan. Jag har heller aldrig sett dem motsätta sig låga lägstalöner.
Däremot tycks man vurma för att hålla lönekostnaderna nere – sådant som faktiskt minskar hushållens utrymme, såvida belåning inte utgör ett alternativ. Så, vad gör man för att vidga det utrymmet?
Marknadens, eller åtminstone Svensk Handels svar just nu är att föra ett korståg mot privatimport av billiga varor (läs: WISH). De släppte även i dagarna en hårt kritiserad rapport om handelns höga löner som en omöjlig ekvation. Med andra ord; man gör ingenting för att försäkra sig om att bidra till den starka efterfrågan man är beroende av.
Även om man inte tvekar inför att driva sina frågor politiskt, exempelvis genom hemliga möten med Sverigedemokraterna kring Socialdemokraternas budget (Expressen 16/5 2016), har åtminstone jag svårt att finna debattartiklar om värdet av minskade löneklyftor, billiga hyresrätter, starkare sociala försäkringar och högre pensioner – sådant som stärker köpkraften.
Stefan Carlén, chefsekonom vid Handelsanställdas förbund sammanfattar problematiken väl ”Det blir lite magstarkt när man gör sådana här rapporter som indikerar att man bör sänka ingångslöner, då blir det snart så litet kvar att det inte går att överleva längre.” (Dagens Handel 12/1 2018).
De statliga lönesubventioner som man dessutom önskar återfå för att anställa fler ungdomar uppgick förra vändan till en kostnad av 18 miljarder kronor, och gav endast marginella effekter. Studier visar bland annat att antalet anställda unga och deras arbetade timmar de facto sjönk under perioden, samtidigt som vinsterna ökade. Hur man skulle lyckas bidra till den ökade integration (som man nu argumenterar för) genom återinförandet av den här formen av företagsbidrag är obegripligt.
Och det är här vi finner elefanten i vardagsrummet: marknaden varken utkrävs på, eller förväntas ta något ansvar. Till detta är den oförmögen utan att politiken tvingar den. Det är inte på grund av kryphål i momsreglerna som Svensk Handel kräver stopp för WISH, men aldrig någonsin kommer höja rösten för sådant som skulle öka hushållens ekonomiska utrymme.
Eller Som Per Björklund och Lisa Deurell skriver ”Att byggandet nu avstannar trots brinnande bostadsbrist är ett kvitto på att bostadspolitiken misslyckats. Under de senaste 25 åren har ansvaret för bostadsförsörjningen lämnats över på marknaden. Men det kommersiella byggandet kan inte ta socialt ansvar.” (GP 16/1 2018).
Det längsta man kan sträcka sig till är att kräva statliga stöd i olika former, kostsam infrastruktur, bankakuter, utbildad arbetskraft och fri tillgång till skattemedel för välfärdsföretag. Samtidigt är tanken på att staten skulle gå och in och häva Victoria Parks rätt att äga ett område ännu mer främmande än att Svensk Handel skulle ta strid för en aktiv bostadspolitik där kostnader och risker inte läggs på konsumenten. Trots att det skulle gynna dem mer än lönesänkingar.
Visst är det underligt? Det för nästan tankarna till en korridor. En väldigt smal korridor. Av åsikter.
Kina är långt ifrån det öppna land man skulle önska, men ibland ger de intryck av att förstå de ekonomiska mekanismerna bättre än många västländer. WISH och AliExpress utgör bara två av de senaste framgångssagorna. Men så läser de ju Marx. Det kanske vore något även för Svenskt Näringsliv?
