För borgerliga ekonomer är lösningen på problemet att den privata sidan då istället ska slösa. Skattesänkningar ska öka konsumtionen och hjulen snurra fortare och även offentlig sektor bli starkare till slut. Ökad privat konsumtion ska öka investeringar som ska skapa jobb som ...

I den verkliga världen har det här inte fungerat. Ända sedan 1980-talet har istället ökad otrygghet kombinerat med ökade privata pengar inneburit en spekulationsekonomi. En allt större del av samhällets resurser skickas in på börser och finansspekulationer, en allt mindre del går till investeringar, utbildning och forskning.

Ett samhälle som spekulerar bygger bubblor, och den tillväxt man tror sig leva i kan snabbt pysa ut när till exempel bostäders värde halveras.

Min slutsats är att det enda sättet att skapa ökad jämlikhet och minskad spekulation är om den offentliga sektorn får expandera och löner utjämnas. Låt de nya nödvändiga investeringarna ske i offentlig regi med pengar vi lånar av oss själva. Låt jobben komma där de behövs redan nu.

Staten måste få ha underskott för att vi ska bli rikare tillsammans.

Det här är ekonomiska lärdomar som alla socialister nog måste hålla med om, trots att man försökt leka nationalekonomer under 90- och 00-talen inom Socialdemokraterna och även långt in i nuvarande Vänsterpartiet. (Ibland tycker jag att Feministiskt initiativ hamnar i samma fälla med sina förslag. Man vill vara ”ansvarsfull” vilket innebär att man inte ställer om ekonomin på riktigt.)

Men det finns även ett annat sparande som det är mycket svårare för en ny vänsterrörelse att hantera. Jag tänker då på energisparande och det som ibland kallas cirkulär ekonomi.

Alltså att vi ska göra vettiga grejer som vi reparerar, återanvänder och låter cirkulera i produktionen utan att slita på jordens begränsade resurser. Och att vi måste spara energi för att minska den fossila energins förstörelse.

Allt det där låter ju rätt men det har ett stort problem.

I verkligheten fungerar även sådant sparande så att det ökar slöseriet på jorden.

Delar av den tänkande miljörörelsen har förstått det här länge. Man skriver och talar om ”rekyleffekten”, alltså att ett sparande innebär att mänskligheten får mer resurser att göra ännu mer produkter med. De nya fantastiska energisnåla tv-apparaterna innebär mindre elkonsumtion vilket gör att det blir billigare att använda el till ännu fler lampor i joggingspår och ännu större ljusskyltar och ...

För att förklara enklare: när du pantar en aluminiumburk gör du en jätteinsats. Pantad burk sparar 90 procent av energin jämfört med nytt aluminium. Men samtidigt har de pantade burkarna sänkt priset på aluminium och gjort att vi kan använda metallen i ännu mer andra saker.

Pantade aluminiumburkar har inte skapat mer glasflaskor (vilket är en resurssnål produkt) utan bara ännu mer burkar.

Detsamma gäller återanvänd plast. Istället för att plasten fasas ut ur samhällskroppen cirkulerar den ännu mer och i ännu större mängd.

Vi sparar i ena änden och slösar i den andra. Din återanvända, cirkulärekonomiska fleecetröja förgiftar faktiskt våra hav.

För borgerliga ekonomer och äldre socialdemokrater innebär det här att man helt enkelt tycker att sådan här styrning av produktionen är onödig. Mission impossible. Om människor sparar genom att flyga mindre till diktaturens Thailand kommer de bara köra mer smutsig dieselbil i Europa.

Mängden förstörelse blir konstant, det enda som kan rädda världen är då ny okänd teknik som man bara kan hoppas på (jag läste om fusionskraft redan på 60-talet, liksom ”den flygande bilen”).

Och enda sättet att få fram denna nya teknik är – menar de – genom ännu mer konsumtion och ännu högre mänskliga krav på fler och fler produkter. Okej, säger de, Iphone är en smutsig förstörande produkt men snart kommer en nanotelefon som är miljöfantastisk ...

För miljörörelsen har slutsatsen blivit att backa. Människor i den rika världen måste återgå till en resursnivå som vi hade på, säg, 70-talet. Mindre konsumtion, mindre trafik, mindre energi, mindre globalisering och mer lokal mat. Mindre arbete, mer fritid. Göra mer själv och köpa mindre av andra.

Bosse bildoktor istället för elbilar för att hårddra en jämförelse.

Men socialister då? Man tror inte på en kapitalism som bara ökar konsumtionen och produktionen, men tror heller inte på en sänkt levnadsstandard eller minskad gemensam välfärd (det vill säga man tror i praktiken inte på minskad produktion eller minskat arbete – när socialister skriver om minskad arbetstid handlar det mer om att fördela arbetstiden mer lika så att alla kan få jobb).

Men går det inte att forma en ny politik som både minskar energianvändning, resursförbrukning och arbete?

Går det att skapa mer frihet och samtidigt mer transporter och kommunikationer?

Går det att rädda världen i en skenande ekonomi där minskad bensinförbrukning leder till billigare bensin vilket leder till ökad bensinförbrukning i en evig loop av förstörelse?

Jag tror det.

Nästa vecka ska jag försöka skissa några punkter.

Men innan dess: Vad tror du själv om rekyleffekten?