Pandemin har avslöjat att i själva verket är Sverige är ett land där saker blir lite hur som helst. 

Kriser gör ofta det: de avtäcker brister i samhällstrukturen som fanns där innan. De är som tidvatten, när det dras tillbaka syns med ens allt bråte som kastats i vattnet. Plötsligt dyker ett Sverige fram som är trasigt, oorganiserat och hipp som happ.

Jag syftar inte nu på vad som kallats ”den svenska strategin”. Snarare skymmer bilden av den trygga, principfasta myndigheten ett Sverige som är sönderprivatiserat, avreglerat och uppstyckat till den grad att grundläggande funktioner blir lidande. Där det är fullt möjligt att starta en privat ”klinik" som tar betalt för att utföra falska covidtest, som ger kunderna negativa svar trots att ingen analys gjorts. Där det kan vara slumpen som avgör om man får vaccin eller inte, där man själv måste anmäla sig och ha ett bank-id för att få en tid. Där man kan gå till en vårdcentral och få veta att man inte alls är sjuk, för att gå till nästa och få veta att man kan ha cancer. Där en sjuk person som vill ha hjälp luras in som kund i ett företag. Där skolor fattar olika beslut om hemundervisning eller inte utan att man får veta varför.

Ofta får man känslan att ingen har någon helhetsbild, alla instanser säger olika saker, man ringer ett nummer och får ett svar, ett annat nummer och får ett annat. 

Det är liksom ingen ordning och reda någonstans. 

Allt det här påverkar naturligtvis tilliten till samhället. Resultatet blir att människan utvecklar en misstänksam personlighet. Man vet inte längre om man får rätt svar eller rätt behandling. Vissa kommer att ta saken i egna händer, läsa på, skaffa information och kräva saker av myndigheter. Andra kommer inte orka detta, vilket också blir en klassfråga. 

Om allt hade varit statligt, hade mycket av det här kunnat undvikas. Det hade inte gått att starta falska kliniker. Det hade inte gått att fuska och trixa för att göra vinst på skattepengar med minimal vårdinsats, som företaget Kry gör. 

I flera andra länder har man nu insett detta, och staten har tagit tillbaka kontrollen över grundläggande funktioner.

I december återförstatligade Storbritannien järnvägen. Att sälja ut järnvägen var en av Thatchers sista och mest impopulära åtgärder. Resultatet blev katastrofalt, som Ken Loach visat i sin film ”Järnvägare”, och protesterna har varit många. Nu är det en historisk ironi att en konservativ regering beslutar sig för att återförstatliga järnvägen – efter att antalet passagerare sjunkit enormt på grund av pandemin.

Italien har förstatligat flygbolaget Alitalia av samma anledning.

Den indiska högsta domstolen behandlar ett krav om att förstatliga hela vårdsektorn.

Kina annonserade nyligen sin nya policy "dual circulation" som innebär att man inte längre tror på ekonomisk globalisering, och vill gå från att vara exportdriven till att prioritera hemmamarknaden.

Spanien beslutade sig tidigt under covid för att förstatliga sjukvården, och nu följer också apoteken, och möjligtvis också elektriciteten. Det finns inget annat val, menar man: staten måste ta kontroll om saker ska fungera. Vi kan inte lämna vår välfärd i händerna på vem som helst.

Men i Sverige, Europas kanske mest sönderprivatiserade land, är det tabu att nämna frågan.