Vi har högst dödlighet i Europa.

Vi har dessutom gjort ytterst lite för att samla in kunskap om denna katastrof under senaste decennierna.

”Regeringen vill inte ta till sig vetenskap. Norge har börjat se över sin narkotikapolitik och Folkhälsomyndigheten i Sverige har sagt att kriminaliseringens effekter bör utredas. Men i Sverige har vi en justitieminister som sitter i Agenda och säger ”jag tror att” den svenska linjen är bäst. Det är anmärkningsvärt av en minister som jobbat så länge med både juridik och vård”, säger centerpartisten Niels Paarup-Petersen till Dagens ETC.

Ja, det är anmärkningsvärt.

Men jag är inte förvånad.

Land efter land väljer att se till forskningen.

Repression dödar.

Skademinimering räddar liv.

Är du primärt en brottsling eller är du sjuk?

Morgan Johansson (S) har aldrig lyckats svara rätt på den frågan.

Jag vet inte hur många gånger jag intervjuat honom om den här saken. Många. Men han ändrar sig aldrig.

”Att avvisa en total översyn av narkotikapolitiken är inte bara fördomsfullt och okunnigt utan också cyniskt mot dem som lider av problematiskt bruk av narkotikaklassade preparat”, skriver  Christina Gynnå Oguz, tidigare departementsråd med ansvar för narkotikafrågor, och Björn Fries, tidigare nationell narkotikapolitisk samordnare, i Expressen. 

Blytung kritik.

Som så ofta tidigare.

Alla inblandade vet att den nuvarande politikens huvudsakliga målsättning om att ingen ska knarka, någonsin, och medföljande polisiära fokus kostar människoliv, medan fokus på vård och sociala insatser skulle rädda människoliv.

Så varför vill Morgan Johansson inte rädda knarkare?

Hans problem är ideologiskt, hans ovilja att nyansera sin inställning speglar hela socialdemokratins låsning, en oförmåga hos partiet att göra upp med de mörkare delarna av förra århundradets byggande av Folkhemmet, det ambitiösa projektet för att lyfta breda lagren till ett drägligare liv, men också en intolerans gentemot den som faller utanför kollektivet.

Den som läser in sig på narkotikapolitik märker att formuleringarna skärptes på 1970-talet. Det talades då om ”social smitta”, om en ”social förfallsprocess” som hotar att fräta ”sönder välfärdssamhället”. Och sedan, 1978, kom målet om ett narkotikafritt Sverige.

Snart fyller den doktrinen 50 år…

Det är en kvarvarande dröm om samhällets renhet – homogen renhet.

Det är auktoritärt, det är inhumant.

Det är, naturligtvis, i direkt konflikt med vetenskap.

Så lång tid det tagit att tvinga fram substitutionsbehandling och sprututbyte, program som dessutom fortfarande har mycket stora brister.

Så många liv som förlorats på vägen.

En ögonblicksbild från veckan:

En fotpatrull hittar en livlös man som tagit en överdos i en park. En av poliserna rusade bort till några andra personer och kunde få fram Naloxon, nässpray som han sedan tryckte upp i näsan på den livlöse och då få i gång dennes andning igen. Mannen klarade sig.

Nej, polisen får inte bära läkemedlet som häver överdosen.

”Jag är stolt över vår narkotikapolitik!”

Det sa Morgan Johansson till mig vid ett tillfälle.

Då var han folkhälsominister, idag är han justitieminister.

Narkotikafritt?

”Good luck”, fnös en läkare som jag intervjuade häromåret.

Han hade då emigrerat från ”slagordsdebatten” och börjat arbeta i USA istället. Han var uppgiven, men framför allt redigt förbannad:

”Har man stått mitt i verkligheten och behandlat narkomaner, eller pratat med mammor till de som har dött, blir man rätt trött på dessa symbolfraser. Kan det finnas något mer pinsamt självklar uppfattning än att vi önskar att narkotikan inte fanns?”

Det händer saker i andra partier, där man börjar ersätta känslor med relevant fakta. Och jag tror mig veta att de här krafterna verkar även inom Socialdemokraterna. De borde ge sig till känna nu.

Morgan Johanssons linje fungerar inte på 2020-talet.

Den fungerade inte ens på 1970-talet.

Den har aldrig fungerat.

Inte heller om det verkliga men aldrig explicit uttalade syftet är att försöka avskräcka allmänheten med ond bråd död.