Men det är inte bara Lärarförbundet som misstolkat vad journalistik är. För ett antal år sedan meddelade förbundsstyrelsen i fackförbundet Vision att den lägger sin medlemstidning. Istället skulle journalisterna på redaktionen och tjänstemännen på kommunikationsavdelningen slås ihop. Ett nytt magasin ges ut under ledning av kommunikationschefen. Omgörningen skulle syfta till att ”alla Visions kommunikationsinsatser drar åt samma håll” och därmed ”stärka varumärket”. Egentligen är det inte klokt att fackförbunden gör såhär mot sig själva. Och det påverkar inte bara medlemmarna i de egna fackförbunden utan samhället i stort. Fackförbundens huvuduppdrag handlar om att förbättra samhället, genom att hjälpa medlemmar på olika arbetsplatser att gå ihop och förändra kollektivt, styrkan ligger i att man är många. Det är så vi har fått en drägligare arbetsmarknad.

Att vara medlemskund på Ica handlar om något helt annat, där är det individen och plånboken som styr. Om fackförbunden börjar betrakta sina medlemmar som kunder får vi ett demokratiskt problem. Vad ska ske i nästa steg? Ska facket reduceras till försäkringsbolag med endast medlemsförmåner?

En journalistisk medlemstidning har dessutom ett viktigt uppdrag, den ska granska ledningen i ett fackförbund, sin ägare för att se till medlemmarnas bästa. Många redaktioner utvecklar också spetskompetens som inte går att hitta i andra tidningar. Det gör att man förstår hur den specifika arbetsmarknaden fungerar. Skillnaden är alltså enorm mellan att jobba med reklamtidningar där syftet är att ”förbättra ett varumärke” och att granska, kritisera och ställa en ägare mot väggen.

I båda Visions och Lärarförbundets fall verkar förändringarna ha skett utan större diskussion.

För ett år sedan antog Lärarförbundets styrelse en ny kommunikationsstrategi som också gick ut på att slå ihop kommunikationsavdelningen och tidningsredaktionerna. Nu skulle man sitta tillsammans och all information planeras samordnat. Nu hette det att kommunikationen och nyheterna ska ”dra åt samma håll”. Vad det nu betyder.

Redan då var journalistklubben mycket kritisk eftersom den ansåg att den nya planen riskerade att blanda ihop journalistik och kommunikation. Men kritiken hörsammades inte. Dåvarande tidningschefen Annica Grimlund lämnade Lärarförbundet i protest. Vilket är helt förståeligt, den nya planen sätter ju hela journalistikens oberoende på spel. Inte heller när Journalistförbundet vill prata om förändringarna - eftersom det berörde deras medlemmar – gick Lärarförbundet med på att resonera kring beslutet. Till tidningen Arbetet säger en anonym medarbetare på Lärarnas Tidningar att det hela är ”hemskt”:

–  Man har hela tiden talat om en verksamhetsövergång, men man fick känslan av att den nya byrån egentligen inte ville ha tidningarnas reportrar och att de inte heller förstår innebörden av fristående journalistik, säger hen till tidningen.

Ett annat misstag som många organisationer gör är att de tror att de kan få samma journalistiska innehåll men för en billigare peng. Medlemmarna ”ska även i framtiden få tidningar av högsta kvalitet, men till en lägre kostnad än i dag” som Lärarförbundets kanslichef Sixten Frixon uttryckte det i ett pressmeddelande.

Att fackförbund inte verkar kunna skilja på det journalistiska uppdraget och reklam är illa nog, att man dessutom sysslar med prispress på arbete är att skjuta sig själv i foten.