Homo Sapiens är uppenbarligen en sådan art.

Hemligheten med denna arts enorma expansion över hela jordklotet måste förklaras både med genetik – vi har av olika orsaker utvecklat hjärnor med en helt annan kommunikativ förmåga än några andra medvarelser – men också med kultur: Vår förmåga att över tid föra vidare föregående generationers eller till och med individers erfarenheter och innovationer är outstanding. Även andra djur äger den förmågan, men i långt mindre grad.

Forskare brukar räkna med att det vid tiden för den neolitiska revolutionen, alltså när människan för tiotusen år sedan i större skala började bruka jorden, fanns omkring två miljoner människor på planeten. Således inte så mycket mer än invånarantalet i Stockholmsregionen. Det säger sig självt att den påverkan denna människomassa hade på biosfärens ekosystem var ytterst begränsad (om än inte obefintlig).

När Romarriket stod på sin höjdpunkt uppgick mänskligheten till kanske 300 miljoner. Jordens befolkning ökade därefter ganska långsamt och började växa riktigt snabbt först i och med den industriella revolutionen. Länge trodde forskarna att jordens befolkning skulle öka till omkring nio miljarder år 2100 – men på senare år talar de snarare om över tretton miljarder, alltså en fördubbling jämfört med idag.

Vem som helst inser att en sådan befolkningsexplosion kommer att pressa planetens gränser till det yttersta och med all sannolikhet överskrida dem, kanske till och med oavsett hur klimatpolitiskt avancerade våra samhällen än blir. För att uttrycka det väldigt enkelt: Jord och vatten blir alltmer bristvaror.

Hela denna enorma befolkningsökning sammanfaller som bekant också med en sekellång period av snabbt ökande växthusgasutsläpp och med det fruktansvärda faktum som brukar kallas det sjätte massutdöendet: Det allt snabbare utrotandet av jordens arter. Visst, de flesta arter som levat på planeten under livets långa historia sedan cyanobakterierna gav biosfären dess syre, har utrotats – på grund av klimatförändringar, katastrofer eller dödlig konkurrens från andra arter som evolutionen frambringat. Men aldrig tidigare har de samhällen som en enda dominerande art byggt haft så mycket artutrotning på sitt samvete.

Vi kan diskutera tills vi dör om det är människan själv som är problemet eller om det är den industrikapitalistiska civilisation som byggts upp under loppet av en extremt kort tidsrymd som är boven i dramat. Själv fruktar jag att det är båda. Men bara det faktum att en enda art, med sina väldiga behov av livsmedel och annan försörjning, nu breder ut sig över hela biosfären, är avgörande.

När jag är ute och pratar om politik och klimatfrågor reser sig nästan alltid någon till slut ur publiken och frågar: Hur ser du på befolkningsfrågan? Är inte problemet detta att vi helt enkelt är för många människor på planeten? Den som ställer frågan ser ofta ganska skuldmedveten ut, som om ett tabu vidrördes. Och jag blir ofta tyst en kort stund, lika skuldmedveten själv, eftersom frågan är så laddad. Men den är befogad.

Jag tänker på den deklaration om biologisk mångfald som FN lanserade 1992. Till och med i den framskymtar människans behov som långt viktigare än de övriga arternas behov. I FN:s konvention om biologisk mångfald heter det: ”... betydande investeringar behövs för att bevara biologisk mångfald och (det) finns förväntningar på ett brett spektrum av miljömässiga, ekonomiska och sociala fördelar av sådana investeringar.” Investeringar? Ekonomiska fördelar? Det hörs på själva språket att utgångspunkten oavbrutet är den antropocentriska, den artegoistiska.

Men vi är kulturella varelser. Vi ackumulerar kunskap. Vi lär oss. Idag vet vi egentligen alla följande: de två viktigaste faktorer som kan hejda en okontrollerad befolkningstillväxt är, för det första, en höjning av levnadsstandarden till en nivå där många barn inte blir den enda livförsäkringen, och, för det andra, ökad makt för kvinnor över barnafödandet.

Rapporterna om skenande klimatförändringar kommer nu så tätt att de börjar påverka oss alla som kulturella varelser: Vi är verkligen på väg att få en ny horisont för hela vårt sätt att tänka. Ännu siktas den horisonten tyvärr nästan inte djupast inne i realpolitiken. Jag häpnar dagligen över att klimatfrågorna inte ens är med i diskussionerna om regeringsbildningen, trots att det är där som en trist kompromissregering kunde väcka entusiasm med ett episkt reformprogram. Men i stigande grad finns den där horisonten hos vår art, denna darwinistiska demon.

Frågan är bara om den ska hinna få så att säga evolutionära konsekvenser, i form av exempelvis en i stället sakta men säkert minskande världsbefolkning. Kort sagt: Att en demon besinnar sig.