När sexbrottslingen inte passar mallen

En svartklädd man i ett mörkt buskage. En siluett mot en datorskärms sken i en mörklagd, svettstinkande lägenhet. Så vill vi tänka oss sexbrottslingar. Det bidrar till en betryggande föreställning om att det är något som andra ägnar sig åt, någon annanstans. Det hjälper oss hålla avstånd, åtminstone vi män. Kvinnor har ofta erfarenheter som gör att de vet bättre.

När förövaren inte passar in i mallen och rubbar vår föreställning av vem en sexbrottsling är. Då har vi män en oroande försvarsmekanism. När vi hör om en våldtäkt i hemmet – den vanligaste sorten – fastnar det inte i vårt medvetande. Hur kan vi annars förklara att den gängse bilden av en våldtäktsman inte stämmer överens med den bistra verkligheten?

När en älskad och framstående fotbollsspelare har sex med ett barn räcker ett år och ett SM-guld för att vi ska bereda plats på piedestalen igen. Det räcker för att en stor skånsk tidning ska skriva en snyfthistoria om hur förövarens “år började med en sexdom, men slutade med ett glas champagne i handen” och att chefredaktören sedan ska försvara balansen i rapporteringen.

Balans kan vara svårt. Vi lever i en rättsstat, och straff ska utdömas i domstol. Det är inte medias eller folkets jobb att straffa en förövare. Det finns ett värde i en människosyn där allas rätt till en andra chans ryms.

Men balans måste inte sökas mellan pöbelrättvisa och hyllning. Det finns en rimligare jämvikt som inte behöver vara mer dramatisk än att den som begår ett brott förlorar sin plats i rampljuset. Han är inte längre en förebild.

När Malmö FF lät Miiko Albornoz, 22-åringen som dömts för sexuellt utnyttjande av en 14-årig flicka, träna under sitt villkorliga straff så sände det en signal. När ledningen lät honom återvända till planen efter ett kort matchuppehåll sände det en signal. När medier skrev och fortfarande skriver om sexdomen som något som drabbat honom, då sänder det en signal.

Signalerna utgör delar av det vi kallar för våldtäktskultur. Ett samhällsklimat där sexbrott förminskas, ursäktas och urskuldas. Eller i många fall skylls på offret. Budskapet från MFF, Kvällsposten och andra som valt att porträttera Albornoz som den ärrade hjälten som återvänder är att ett sexbrott är inte hela världen. Om du har otur kommer du att få en tuff tid, men den kommer gå över och din rättmätiga roll som idol ska åter bli din.

Det kan låta cyniskt formulerat i sådan klartext. Självklart är det inte så att MFF:s ledningsgrupp eller Kvällspostens redaktion sitter och funderar på hur de ska kunna bidra till en kultur där problemen med våldtäkt förvrängs, förminskas och förstärks. De förstår kanske inte ens att det är det de gör.

Men i oförmågan att se effekterna av sina beslut, och oviljan att ta till sig av kritiken mot dem ser vi patriarkatet lysa igenom. Samma ordning som är verksam när en känd 22-årig man kommer fram till att det är rätt att ha sex med en 14-årig flicka.

Att inse kopplingen kan vara skrämmande, men det är nödvändigt. För alla som vill nå fram till en lösning, men inte minst för nyhetsredaktionerna som har ett ansvar för att åtminstone förstå problemet.
Richard Olsson