Efter nära 30 år i politiken så kan jag tyvärr säga att det är en utbredd kultur inom politiken att det skapas grupperingar, intriger och fulspel bakom kulisserna. En av de stora anledningarna till detta tror jag är en kultur där ledarpositionerna ofta ligger fast – det trots att alla partier säger att posterna är obesatta inför kongresser och inför val till olika positioner som ska tillsättas.

Dessutom så är kulturen sådan att du helst inte ska sticka ut och säga att du är intresserad av en post och gärna vill ställa upp inför ett val/tillsättande. Nej,  du ska snarare göra tvärtom. Du förväntas säga: ”Nej, jag kandiderar inte. Jag kommer inte att ta posten”. Bara för att sedan motvilligt säga att du ställer upp.

Men bakom kulisserna pågår ofta ett febrilt arbete för att lobba för olika personer, olika grupperingar vill ha fram sina kandidater arbetar även emot andra. Även journalistiken har anammat detta synsätt. När exempelvis Birgitta Olsson (L) accepterade nomineringar till partiledarposten så säger journalister att det är en kupp och så vidare.

Det pratas om att det skadar partiet att man får en strid om poster. Men hur kan det vara skadligt att ett parti har flera kandidater som gärna vill vara med och leda och utveckla ett parti? Är det snarare inte ett bevis på styrka?

I andra fall så pratar vi om att det är en diktatur när det bara finns en att välja på. Och nej, jag menar inte att vi har diktatur, det är långt därifrån. Men kulturen med att det ses som strider när det finns fler än en kandidat att rösta på är i slutänden inte sund. Det skapar negativa processer bakom kulisserna och det riskerar att leda fram till den dokusåpa som vi nu ser spelas upp inför våra ögon hos moderaterna i Jönköping.

Men det är inte bara Moderaterna som är förlorare i den här situationen. Det är demokratin som är den stora förloraren. Vill vi få fler människor som vill lägga tid och kraft på att vara med och bidra till att utveckla samhället så måste det till en förändring hos alla partier.