Debatten är fortfarande extremt likriktad, mellan en fascistisk höger och ett rasistiskt kulturklimat och, på samma sida, en gränslös nyliberalism som jublar över att socialismens grundbudskap; av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov, verkar vara bortglömt även av somliga av dem som kallar sig socialister. (Nu har också några av dem som för bara några år sedan lovade att stå fast mot fascismen börjat vackla).

Samtidigt tycks de rasistiska kulturarbetarna oförmögna att förhålla sig intellektuellt till de ord de själva har uttalat. Jag har inte hört Göran Greider formulera något sammanhängande och långsiktigt om varför det är vita eller människor med papper som skall få väga vilkas liv som skall få levas. Varför klingar hans dikter så falska nu, när jag läser några rader från hans dikt 13 år i Stockholm ”Vi är slavar, tusenåriga, upphängda på vägen/till Rom, New York, Tokyo, eller Bryssel. Vi är kvinnorna i Goma, pojkarna i Gaza, /de ännu inte födda i Soweto – annars är vi ingenting;/det är en evig, mystisk utgångspunkt. Vi måste hålla denna verklighetens yttersta,/mest fasansfulla fantasi vid liv;/inför oss själva är vi annars ingenting.”Har han ens tydligt erkänt rasismen och utopilösheten i det samhälle vi lever i, när till och med poeterna vill ha högre murar? Kommer hans nästa diktsamling att vara en konceptuell kalkylräkning, där han, likt sin senaste artikel i Aftonbladet, kastar ur sig maxnummer för hur många flyktingar som skall få komma till Sverige?

När regeringen förra året kraftigt stramade åt migrationspolitiken hade alla kulturarbetare möjlighet att protestera mot den rasistiska politiken. Men många gjorde det inte, och det enda säkra vi kan säga om var det har slutat är att fler människoliv hade kunnat försvaras. Och inte bara det: om kulturvärlden inte hade valt att acceptera rasismen i dag så skulle det snabbt ha designat om Sverige till ett land med en mycket snabbt växande solidaritet, också mellan andra grupper.  

Hur många rasistiska poeter kan Sverige låta bo kvar utan att landet faller ner i riktigt djup segregation och därmed permanentar xenofobi? Hur bör en liten EU-nation agera om övriga EU-länder, bland annat på grund av poeternas ryggradslöshet, nu använder Sverige som ett exempel för att argumentera för ökad rasistisk repression? Går det över huvud taget att resonera med rasistiska poeter utan att förråda humanismen?

Så mycket vet vi, att rasismen som nu sköljer över kulturvärlden inte lär minska framöver om inte fler vågar ta ställning. Varje seriös diskussion om vad poesin och kulturen ska vara måste utgå ifrån att vår tid är rasismens tid. I grunden finns inget andrum. 

Vår tid är rasismens tid. Det ställer oss inför poeter som gör ekvationer av människoliv, och nedmontering av FN-konventioner.  Men en ”socialist” som konsekvent sätter vit arbetarklass före rasifierad arbetarklass har visat sig göda både nyliberalismen och rasismen. 

De självklara vänsterargumenten för solidaritet, att så länge somliga blir förtryckta, utestängda eller mördade, så kommer också deras förtryck användas för att sänka villkoren för högre skikt, består. Det gör också mitt hopp om en poesi som i stället för att förhandla om murarnas längd och taggtrådens våld, fortsätter att drömma och att verka för ett samhälle utan murar.