Dålig skötsel från företagets sida var, som naturskyddsorganisationer snabbt påpekade, säkert en förklaring till katastrofen, som kan vara en av de värsta naturkatastroferna i Ryssland någonsin. Men det som gjorde att olyckan blev en världsnyhet var – permafrosten. Den smälter.
Ett nyss stabilt ”underlag” för ett värmeverk är inte längre stabilt. Över stora delar av norra Sibirien håller permafrosten på att smälta. Vad är permafrost? Svar: Permanent frusen mark. Mark som aldrig tinar upp. Men nu tinar den upp. Och när den gör det hamnar inte bara enskilda industriella anläggningar i farozonen – många ryska städer är byggda på denna nu smältande permafrost. Till och med Vladimir Putin, president i en nation som är en av världens största oljeproducenter, har uttryckt sin oro för situationen.
Den globala uppvärmningen höjer temperaturen snabbast på norra halvklotet. Havsströmmar för värme med sig norrut, samtidigt som mindre solstrålning reflekteras ut när snön och istäcket minskar. Den sibiriska permafrosten har legat där sedan urminnes tider. Men när också den börjar ge vika får det en extra symbolisk betydelse: Marken under människan och hennes civilisation sviktar och kollapsar. Ur denna underjord frigörs i sin tur metangasen, en av de mest potenta växthusgaserna.
Som om det inte vore illa nog kan det vara så att riktigt besvärliga bakterier vilar i permafrosten. Sommaren 2016 bröt en mjältbrandsepidemi ut i Sibirien som dödade tusentals renar och fick många människor att insjukna. Smittan kom från ett kadaver som legat infruset i isen men som tinat upp. Att varmare klimat ger fler infektioner vet vi redan: att bada i de nordliga haven är farligare i dag än för en generation sedan när bakterier som ger magsjuka och infekterade sår blivit vanligare.
Frågan är hur många farliga bakterier som kan slippa loss när den flora och fauna, som en gång frystes ner under en lång istid, tinar upp. När forskare i en permafrosttunnel i Alaska plockade fram bakterier som legat frusna i mer än tiotusen år, visade det sig att de plötsligt vaknade till i värmen. Från Nasa kom forskare genast störtande – kanske finns det lärdomar att hämta här när isen på Mars en gång ska undersökas.
Detta år slås temperaturrekorden i Sibirien på löpande band. På vissa ställen har temperaturen legat tio grader över det normala och värmevågen över Sibirien kan mycket väl bidra till att göra detta år, 2020, till ett dystert globalt rekordår när det gäller temperaturhöjningar. En rysk chefsmeteorolog säger till tidningen The Guardian: ”Den här vintern var den varmaste i Sibirien sedan mätningarna började för 130 år sedan.” Risken är stor för jättebränder som sveper över Ryssland.
Jag tror att det jag nu skrivit redan är välkänt för rätt så många människor. Men jag tror att färre har riktigt klart för sig att den globala temperaturhöjningen tenderar att bli som starkast på norra halvklotet.
Under den pågående coronapandemin har klimatfrågorna rent allmänt pressats tillbaka, även om utsläppen minskat och vissa annars hårt nedsmutsade städer plötsligt fått se himlarna klarna. Än så länge har pandemin faktiskt gjort oss, och hela debatten, mer närsynt. Det förblir en gåta att sambandet mellan pandemier och naturskövling inte debatterats mer än vad som varit fallet.
På denna sida har jag skrivit om det flera gånger – att en ohållbar, skövlande civilisation riskerar att göra virus som nyss levde sina oskyldiga liv hos vilda djur farliga för människor. ”Nedhuggningen av regnskog i olika delar av världen har inneburit att olika infektionssjukdomar ökat” skrev Björn Olsen i sin bok ”Pandemi”. Det märkliga är att knappast någon civilisationskritisk debatt alls kommit ur den nu pågående pandemin. Alla vill så snabbt som möjligt tillbaka till normalståndet: obegränsat resande, obegränsad expansion av det industrikapitalistiska systemet, obegränsad konsumtion.
Men det är det där med att marken kollapsar under människorna. Det är en apokalyptisk vision. Ordet apokalyps är grekiska. Det betyder: att avtäcka, att avslöja. Ja, att plötsligt se. Jag kan ofta få den apokalyptiska känslan när jag far fram på en motorväg och ser alla de nya logistikcentrumen som reser sig mot himlen: Väldiga men enfärgade och anonyma byggnader där världens varutrafik samordnas. Och jag ser hur de plötsligt rasar samman, hur marken under dem kollapsar, hur motorvägen spricker upp och alla bilarna måste sakta ner och stanna och allt blir tydligt och allt måste börja om.
