Jag var nyss med min vuxna dotter till sjukhuset. Hon har behövt vård länge och till och från fått det. Ingen vet riktigt vad det är men dåligt mår hon. Den här gången var det akut smärta i magen och efter tolv timmar på akuten hade hon blivit inlagd. Röntgen följde och fortsatt sjukhusvistelse över helgen. Gastroskopi och ultraljud i Örebro. Tillbaka till Lindesberg.
Ganska precis klockan ett var vi där. Ingen visste något om vad dottern skulle göra nu men en läkare skulle komma snart. Hon hade just gått på lunch. Helt okej, klockan ett får man äta lunch. Vi satte oss att vänta. Och vänta fick vi. Klockan blev två och halv tre och vi försökte hålla humöret uppe. Kanske behövde Örebro ringas och resultat diskuteras?
Dottern hade ont. Humöret var inte på topp. På fem dagar hade hon lyckats äta lite fil och en halv risifrutti förutom den lilla skål yoghurt hon nyss hade fått av sköterskan. Mixen av smärta, illamående och undersökningar som krävde fasta var inte så rolig. Hon berättade om folks sätt att kommentera hennes kropp redan innan; hur skulle det bli nu, när hon hade tappat ytterligare i vikt, hon som hade kämpat för att gå upp så länge? ”Tjockisar får man inte kommentera men mig kan man peka på och fråga om”, sade hon, ”som om det är mitt fel att jag är mager”. Jag kunde inte annat än hålla med. Ingen skulle fråga en ”tjockis” om hon/han var sjuk men en mager får man fråga om hon har anorexi. Det är inte riktigt okej.
Dottern var som sagt inte på så gott humör. Hon började gå runt i korridoren. Prata högt om hur länge hon hade väntat. Sedan tog hon bort ”infarten” från armvecket, plockade ihop sina saker och ville bli hemskjutsad. Jag försökte inte övertala henne speciellt mycket att stanna kvar, även om jag påpekade att det var lite dumt. Hon skulle antagligen ha blivit utskriven ändå. Men skulle hon bli trodd nästa gång om hon gav upp nu? Hon var ju sjuk.
Och för övrigt… man gör väl inte så? Reser sig upp och går. Inte ens när man blir respektlöst behandlad. Klockan var halv fyra. Knappast lunchtid längre. Ingen läkare hade setts till. Ingen hade gett en förklaring eller en ursäkt. Kanske var det fullt av trafikoffer på akuten och alla läkare behövdes där? Vem vet. Någon kunde sagt något annat än ”Läkaren är på lunch. Läkaren kommer snart.” För det var uppenbart inte sant.
Men patienter får man ljuga rakt upp i ansiktet. Patienter får man lura. ”Lugna”, heter det på sjukvårdsspråk. Den här patienten blev inte lugn. Hon blev tvärförbannad. Så hon reste sig upp och gick. Tyvärr är det bara hon själv som får lida av det. Kanske redan i natt när värken gör det omöjligt att sova. Det vet jag inte. Så smart eller moget var det kanske inte. Men ändå är jag rätt stolt över att ha en dotter som när hon blir respektlöst behandlad reser sig upp och går. Det kanske fler borde prova.
