I våra nordiska grannländer besjungs naturen, med historiska inslag. Mest tillbakablickande bland dem är den svenska. ”Du tronar på minnen från fornstora dar”, ”jag vet att du är och du blir vad du var”.

I den franska däremot marscherar man i refrängen framåt med ropet: ”Låt fiendens orena blod flyta på vår jord.” I den engelska är förhoppningen att gud ska skydda regenten. Den italienska refrängen förklarar att italienarna är beredda att gå samman och dö.

Nederländerna har världens äldsta nationalsång, och den är i sanning egendomlig: i jagform förklarar Wilhelm att han är av tyskt blod och alltid har ärat kungen av Spanien. Spanjorerna i sin tur har en av världens äldsta nationalsånger och den har numera ingen officiell text alls. Så den sjungs inte.

Nu är ju nationalsånger historiska verk, och innebörden för den som sjunger med tårar i ögonen vid ett sportevenemang är snarare förväntan eller stolthet än djup textanalys.

Grundlagen, eller konstitutionen, i ett land däremot ska uttrycka just värden på vilken en samhällsordning står. Den ska vara trög att ändra, så att nya inslag är väl övertänkta innan de införs.

Denna sommar har det funnits anledning att grunna mycket på grundlagar. I Polen och i Turkiet har stora grundlagsförsämringar gjorts trots omfattande protester från invånarna. USA har en president, som vid sin installation svurit på att skydda landets konstitution. Därefter har han grundligt visat att han varken vet – eller bryr sig om – vad som står i den, eller har den minsta tanke på att skydda den. Också i Sverige har grundlagen diskuterats oftare än på många år. Yttrandefrihet, tryckfrihet, rätten att mötas, organisera sig eller demonstrera är centrala i dagens svenska debatt, där framförda argument ibland är vassa, ibland obegripliga och ibland saknar grund helt och hållet.

En fråga har gnagt i mig sedan länge. Vad är det som i dag inte står i grundlagen? Kanske sådana värden som är betydligt mer grundläggande än grundlagen. Exempelvis att samhällsdebatt – vare sig den rör kultur, ekonomi, utbildning, vård eller utrikesrelationer – ska föras med respekt för sakliga grunder. Att sanning är bättre än lögn, och halvsanning. Att osanningar inte är ”alternativa fakta” utan helt enkelt lögner.

Skulle man kunna lagstifta om sådant, och borde man göra det? Knappast. Påbud om sanning, rättvisa, hederlighet och omsorg om andra finns i alla de stora världsreligionerna, och i skrifter om etik. Vad det är att vara en bra människa har ju inte nationsgränser. Men vad ska gälla just här för att just vårt samhälle ska fungera väl och på det sätt som våra grundlagsstiftare har beslutat efter långa överväganden och i stor enighet?

När dagens hot- och hatstormar sveper fram genom elektroniken så skyddas rätten att få säga något betydligt starkare än rätten att inte få sitt liv slaget i bitar av andras lögner. Men det finns ändå gränser för vad som får sägas.

På den gränsen balanserar kunnigt och illvilligt förtalsmånglarna och hatspridarna. De har juridiska rådgivare, och vet exakt hur långt de kan gå innan de når gränsen för straffbarhet. De planerar iskallt. De kliver systematiskt över den gränsen, och drar sig sedan flabbande tillbaka med ett ”ja-bara-skoja”, ”du-har-ingen-humor”, ”man-måste-få-röra-om-i-grytan”, eller ”en-käftsmäll-krävs-för-att-få-igång-debatten”.

Men var står den där grytan som det ska röras om i? Vilken debatt är det som ska fås igång? I vilka sammanhang leder en käftsmäll till ett bra samtal? Vad använder människor som har stora möjligheter att göra sig hörda alla sina möjligheter till?

Ett ovanligt korkat inslag kan kallas för ”den falska ursäkten”. Den låter så: ”Jag vill be om ursäkt till dem som blev upprörda.” Jaså? Och dem som inte ens blev upprörda för att de hört dig säga dumheter så många gånger att de inte gitter – är inte de också värda din ursäkt? I stället för att be om ursäkt för att du själv har gjort en dumhet så ber den falska ursäktaren om förlåtelse för känslor dumheten väckt hos andra.

Om andra bara inte hade drabbats av känslorna – så var dumheten problemfri. Om andra bara lät bli att bli upprörda så skulle samhällsdebatten bli – ja vadå? Bättre? Klokare? Friare? Eller ännu grövre, för det finns ju alltid nya gränser att klafsa över.

”Jag vet att du är och du blir vad du var” är inget ideal. Men den spanska textlösa och därför osjungna nationalsången förlorade sin text när diktatorn Franco föll. Texten var inte anständig i en demokrati. Vi ska inte ha ett ordlöst tillstånd för att orden har blivit oanständiga i ett bra samhälle. Vi måste ta orden tillbaka från dem som vill förstöra dem.