Finanskraschen 2008 berodde på den avreglering av banker och krediter som staterna gjorde efter IT-kraschen 2001 och den kommande kraschen beror på det fullständigt vanvettiga flödet av nya pengar från ECB, FED, Japans och Kinas finanssystem. Summan av miljarder som har pumpats ut är så stor att den överstiger den verkliga ekonomins utveckling flera gånger om.
Världens stater har ökat hastigheten i hjulet, de rikaste länderna har både sjunkande investeringar och höga vinster på finanskapitalet. Bankernas vinster är inte tecken på en god ekonomi, de är tecken på an parasitär ekonomi där en liten, liten del av samhället ständigt får växa på de andras bekostnad. Reallönerna sjunker eller står stilla. Den låga räntan, minus för vissa, har räddat snurrandet och hastigheten men inte löst problemet.
När ECB varje månad kastat in nya mångmiljarder har det hållit igång banksystemet men när man försöker minska flödet så blir det genast kris i Italiens ruttna banker och sen i tyska banker och sen… Det finns inga bromsar som fungerar, bara mera gas och det läskiga är att det inte heller finns några krockkuddar längre.
Frågan är inte om eller när utan var det smäller.
Min gissning är det fossila kapitalet som just nu toksatsar på mer olja och gas. Man gör det inte för att man tror det är hållbart ekonomiskt, man gör det för att man måste få ut allt man kan före kollapsen. De fossila bolagen och de pensionsfonder och privata och statliga ägare som har lagt in alla dessa pengar i förstörelsens ekonomi kan inte bromsa, för bara en antydan om att den här eran är slut innebär att värdena kraschar. (Tänk på hur Vattenfalls kolkraftverk gick från jättevärden till totalförluster på bara något år.)
När Norge nu storsatsar på mer olja så är det inte för att man tror att klimatet klarar det, man gör det för att man tror att finansmarknaden annars inte klarar det. Alla stater som pumpar ut mer pengar, samtidigt som man vägrar investera och ställa om (det ska ju det privata göra), kan bara se på när finansspekulationen ökar i takt så att det enda som kan hålla uppe förtroendet är om man ökar lite till.
Finanssektorns andel av BNP ökar, fast den reala ekonomin inte hänger med. Förenklat kan man säga att Ikea eller andra bolag där du ständigt lånar pengar för att handla, tjänar mer på finansverksamheten än på produkterna du bär hem. SMS-lån ger bättre avkastning från en fattig städare än vanlig industriproduktion.
Skillnaden mellan en gammaldags kris i finanssystemet där alla sprang till banken för att ta ut sina besparingar och den kommande är att det inte blir några köer utanför bankerna eftersom folk inte har några pengar där. (Det var därför de gula västarna i Frankrike misslyckades med försöket att skapa oreda i banksystemet genom att massivt och gemensamt ta ut allt man hade, av den enkla anledningen att vanligt folk hade väldigt lite där.) Istället är det banker som inte längre litar på andra banker som skapar kraschen (vilket hände 2008, Handelsbanken lånade inte ut till Swedbank som inte lånade ut till SEB som inte…och så vidare, och så vidare.)
Kraschen handlar om att ingen litar på den andra och det är då det blir utan krockkudde, för hittills har de allra, allra flesta faktiskt litat på pengar och värde eftersom staten har varit garant.
Och staten är ju alla medborgare.
Men vad händer när allt färre litar på staten? I dag har Dagens ETC en intervju med Per Bolund, ministern och kanske det nya MP-spåkröret och det är ett skräcksamtal för den som vill tro på en framtid utan krasch. Bolund vill nämligen göra precis som alla borgerliga politiker har gjort. Lägga över ansvaret på dig. Per Bolund vill att du ska ”informera dig mer om lånemarknaden”. Du ska ”öka kravet på bankerna”. Och han ville för Dagens ETC inte ens kritisera de ohemula bankvinsterna på bolån som vanliga löntagare måste ta idag.
Istället denna låtsaspolitik: ”Jag är orolig över konkurrenssituationen på bankmarknaden. Jag tycker framför allt att vi som kunder borde vara mer aktiva och ställa olika alternativ mot varandra.”
Ja, det är klart att det blir en krasch när statens företrädare låtsas som om det inte finns något att göra mer än att hoppas på din förmåga att rida ut stormen.
Förstå detta absurda. De senaste fem åren har bankernas ägare tagit ut 315 miljarder i utdelning. Det skulle räcka till att betala hela satsningen på höghastighetståg som ”ingen har råd med”.
Förra veckan var jag på besök i Barcelona. I ett nybyggt hyreshus talade jag med ett kooperativ som berättade hur de gemensamt finansierat ett boende mitt i staden. Allt kom från dem själva, vänner, intresserade stödjare och så kooperativa företag som hjälpte till med de 30 miljoner huset kostade. Och så gjorde de halva byggjobbet själva.
– Många sa att vi var galna, men nu står huset här!
Allt handlar i grunden om förtroende.
Och när politiker sviker måste förtroendet byggas mellan människor som organiserar sig och gör det som måste göras tillsammans.
Det är den enda verkliga krockkudde vi har.
