Men det finns omständigheter som coronaviruset uppenbarar som än så länge diskuterats ganska litet. Det gäller framförallt statens och det offentligas roll när en kris tornar upp sig. När epidemin nu sprider sig är det slående att all doktrinär marknadsideologi liksom tystnat: Ingen, säger ingen, ropar på mer av marknadslösningar för att hantera smittspridningen. Tvärtom kan man nu från de mest liberala ledarsidorna höra rop om att staten borde bli mer aktiv, att myndigheterna är för försiktiga och att det borde utgå påbud om att familjer som kommit hem från riskområden inte bör få skicka sina barn till skolorna.

Och även om praktiskt taget alla tänkande människor avskyr den kinesiska diktaturen, är det väldigt tydligt att de flesta av oss uppskattar att den kinesiska staten gått mycket långt i att reglera resande och arbetsliv för att hindra smittspridningen. Övergrepp har begåtts, ett av de mest otroliga rör den kinesiske läkare som först larmade om viruset – där slog statens järnhand till och förnedrade en tidig visselblåsare.

Ändå, ändå – vi instämmer nog alla i det beröm som Världshälsoorganisationen gett Kina för de drastiska åtgärder landet genomförde när smittan väl erkändes. 

Forskare kan nu kliva fram och förorda att den svenska staten borde ha en egen vaccinfabrik. Samma krav kunde höras när svininfluensan för många år sedan skapade en hel del panik i Sverige och världen. Det framstår ju som helt absurt att en stat inte själv kan tillverka medicinska produkter som kan vara helt avgörande för befolkningen. Den nyliberala idén om att allt kan upphandlas där produkten tillverkas billigast i världen faller pladask till marken. Den idén tror jag på när det gäller tillverkning av kylskåp eller tv-apparater, men inte när det handlar om livsavgörande behov.

Sveriges beredskap är god, har regeringen deklarerat. I grunden tror jag att det är riktigt. Sverige har en sjukvårdsapparat som globalt sett är fantastisk. Men att den också har stora problem, tror jag ingen betvivlar. Sjukhus har allt oftare tvingats gå upp i så kallat stabsläge, ett slags undantagstillstånd, där åtgärder som annars inte kan vidtas kan vidtas. Svensk sjukvård har en grotesk brist på vårdplatser.

Mycket av verksamheten i sjukvården har tyvärr formats efter en sorts just-in-time-filosofi: Inga lager, ingen överkapacitet. Sådant räknas som ineffektivt. Men skulle en epidemi bryta ut som plötsligt tvingar sjukvården att ta hand om några tusen eller tiotusen patienter extra och ha dem liggande på infektionsavdelningar – ja, då faller hela den där just-in-time-filosofin samman som ett korthus.

Jag har alltid varit övertygad om att sjukvården behöver ha en konstant överkapacitet. Det gäller även andra centrala verksamheter som ofta drivs i offentlig regi, exempelvis järnvägen. När en verksamhet ständigt bedrivs vid smärtgränsen för vad den klarar av, uppstår lättare flaskhalsar, för att inte tala om stress för de anställda. Kostnaderna blir i slutändan då långt större än vad man sparat in på slimningen av verksamheten.

Biosfären är en ”verksamhet” på denna planet som av vårt ekonomiska system betraktas som en ekonomisk frizon. Över den styr marknaden än så länge långt mer än staterna.   

Ganska litet pekar på att just coronaepidemin blir det monster till smitta som riskerar att på allvar hota hela vår civilisation. Men epidemiologer brukar hävda att vi i dag har en civilisation som är som gjord för uppkomsten av virus som snabbt kan bli förödande. De enorma stammarna av gris och kyckling på jordens yta kan liknas vid ett slags laboratorier där dödliga virus förr eller senare muteras fram. En gnista från dem som landar i de enorma slumområden som i dag omger så många megastäder i den fattigare delen av världen kan få fruktansvärda konsekvenser.

Staten är den instans i våra samhällen som har resurserna och makten att gripa in i avgörande krislägen. Det enkelspåriga marknadstänkandet har ingen avgörande hjälp att komma med i krislägena. Det är ingen slump att mycket av de välfärdsstatliga ambitionerna som föddes under förra seklet kom i spåren av världskriser, särskilt andra världskriget.

Det betyder inte att ”Staten” med stort s bör hyllas på något enkelt sätt. Kriser där statsmakten hänsynslöst griper in kan få samhällen att tippa över i auktoritär riktning. Framför allt är det så att vi alltid får den stat som medborgarnas medvetande förtjänar. En statsapparat höjd över civilsamhället är en mardröm. Ambitionen måste vara att progressiva rörelser i samhället formar en stat som är human och upplyst.

Sedan länge lever vi i  en tid som präglats av statens tillbakadragande på område efter område. Men när en riktigt allvarlig kris hotar, tystnar även de mest hängivna marknadsfundamentalisterna. Staten, inte marknaden, är det vi tittar efter för hopp.