Den traditionella journalistiska reportagemetoden som låter flera olika röster höras men som ändå landar i att hundraprocentigt överensstämma med den av högern förda politiken.

Eller så är det tonen, begravningssången, som om allt vore slut – och därmed ge polisen rätt att kalla sin insats för Fenix. 

Svartmålningen sker genom att ignorera bilder av de positiva motmakter som finns och genom att inte på ett begripligt sätt prata om den ekonomiska omdaning Sverige har genomgått de senaste decennierna och som har slagit hårdast mot förorterna. Från full sysselsättning till hög arbetslöshet, från öppen arbetsmarknad till omfattande diskriminering, från välfärd för alla till stora privatiseringar. Jag har läst mängder av liknande reportage och nu tänkte jag göra ett försök att nagla fast vad som gör de här förortsodysséerna så problematiska:

1. Besöket:

Journalisten som skriver reportaget bor inte på orten och hyser ingen kärlek till orten, utan är där på besök enbart i syfte att skriva ett reportage som hen redan har skrivit i huvudet. 

Andra långa reportage om Rio de Janeiro, Kairo eller Sofo skrivs ofta av journalister som har bott länge på platsen eller besöker platsen för att hen hyser en kärlek till den. 

Det exotiska utifrånperspektivet skapar en distans och ett upprepande av klichéer. 

2. Den rasifierade arbetarklassen:

Den slitna lokalvårdaren och sexbarnspappan som suckar i soffan får obönhörligen en annan kontext när han heter Dahir och bor i Rinkeby.

Hade reportaget gjorts i en bruksort så hade hemmiljön förmodligen utmålats som mysig och samtalsämnet hade varit arbetet. Nu får Dahir inte prata om hur det är att vara lokalvårdare utan om segregation. 

Ute i förorten får arbetare aldrig vara experter på sitt arbete utan bara på sin närmiljö.

3. De stökiga ungdomarna:

Ett gäng unga killar är övertygade om att journalisten är knarkspan för att hon ”är svenne, har toppluva och sneakers”. 

De korkade misslyckade killarna och deras dumma kommentarer finns alltid med som en exotisk touch i vartenda reportage.

De finns säkert i verkligheten, frågan är om de säger vad de tänker eller vad de tror att journalisten vill höra.

4. De vältaliga poliserna:

Varje vecka vittnar ungdomar i förorten om hur de blir trakasserade av polisen. Detaljerade vittnesmål om upprepade kränkningar, om utstuderade sätt att förödmjuka dem inför sina familjer. 

Flera gånger har det fångats på band när polisen säger apa, neger etcetera etcetera etcetera. Rädslan för att det som hände Lenine i Husby ska hända dem, att bli skjutna av polisen, är stor. I reportaget får endast mycket vältaliga medvetna poliser uttala sig och inga kritiska frågor ställs. 

Att polisen inte respekteras förblir för läsaren ett mysterium.

5. Frälsningen:

I alla år har lösningen för orten varit en mer blandad befolkning. Alltså att fler människor med högre inkomst ska flytta ut till ”sämre” områden. 

Moroten varierar, nu pratas det om stadsplanering och dyra bostadsrätter. 

Men det är aldrig så att lösningen bygger på alla de resurser, människor och positiva krafter som faktiskt redan finns.