Mariela Quintana Melin: "När jag frågar om rasismen tar besöket slut för min del"

Tisdag. Utanför Botkyrka brandstation står journalister i ring runt SD:s partiledare Jimmie Åkesson. Han gör studiebesök på stationen och många brandmän har berättat i sociala medier att de känner obehag. Flera funderar på att sjukskriva sig.

Aftonbladets tv-reporter frågar om rättegången mot tårtkvinnan och hur det påverkat Jimmie att han en dag fick ett bakverk i nyllet. Jimmie är kränkt, djupt kränkt till och med, berättar han.

Ingen frågar om hans tankar om att brandmännen här inne har meddelat att de inte kan hindra Åkesson men att han inte är välkommen. På grund av hans rasistiska åsikter.

Så blir det min tur.

Jag frågar om det. Jimmie blir mer och mer irriterad. Kanske rent av kränkt när jag frågar om partiets ideologiska rötter.

Vilka frågor Jimmie Åkesson får under resten av besöket vet jag inte. Spelreglerna ändras plötsligt och jag får inte följa med. Trots att jag anmält mig nästan en vecka tidigare och visat pressleg.

På grund av mina frågor eller något annat? Jag vet inte.

Det jag vet är att Sverigedemokraternas politik dagligen kränker människor. Som när jag tvingas förklara för mina barn att det finns ett parti i Sveriges riksdag som helst skulle se att deras morfar, mostrar, kusiner och kompisar inte ska få vara här. När jag ser hur Åkesson på bästa sändningstid i SVT oemotsagd får spy ut sitt hat. Eller som när jag var yngre och jag inte fick ha ett av mina efternamn på ytterdörren för att min mamma var rädd för sådana som Åkesson. För rasisterna.

Jag är däremot inte kränkt för att jag inte fick hänga med på Åkessons studiebesök. Men ganska arg är jag för att stormedia inte tar SD:s rasism på allvar, bara för att de sitter i riksdagen.