Kanske kommer det snart att ske provborrning efter zink, bly och kobolt på markerna kring den gamla kursgården där så mycket av arbetarrörelsens politik mejslats ut, och kanske kommer träd att huggas ner för att olika maskiner ska kunna ta sig fram. Och stigar som en gång Tage Erlander vandrade med sin Aina utplånas.

Jag blev glad när jag såg Max Anderssons tilltag. Jag skulle önska att denna fråga vore uppe på högsta mingelnivå i den pågående ­Almedalsveckan. Men där är det nog rätt tyst om denna ödesfråga, trots att ön där evenemanget pågår varit en stridsscen för liknande frågor när Ojnareskogen räddats från kalk­brytning av aktivister och lokalbefolkning.

Så oerhört mycket av vår moderna industricivilisation har hämtats upp från underjorden! Kol, järn, koppar, zink, guld, silver – nästan allt vi gör på jordens yta har en direkt länk till det som finns under våra fötter, ämnen som en gång skapats i världsrymdens explosioner av grundämnen. Och i tusentals år har gruvarbetare riskerat sina liv för att hämta upp dyrbarheterna. Förtryck, imperialism, utsugning – alltid har detta gått hand i hand med gruvdrift världen över. Men också det radikala motståndet mot förtrycket har ofta uppstigit direkt ur underjorden; gruvarbetare har ofta varit radikalismens avantgarde.

Idag går det en ny våg av exploatering över jordens yta när bolag letar efter de mer sällsynta metaller som behövs i den moderna elektroniken, i mobiltelefoner och datorer och i batterierna till den elbilsrevolution som alla hoppas på. Kobolt är en av de centrala metallerna. Det mesta av världens mer lättåtkomliga fyndigheter finns i Afrika, i Kongo. Och här har vi läget: De som åker runt i elbilar i Sverige är tyvärr rätt beroende av den fruktansvärda exploatering av arbetskraft och natur som sker i Kongo. Amnesty har rapporterat om utbrett barnarbete. Undersökningar har visat att halterna av kobolt i urinen hos de barn som bor i gruvdistrikten överstiger alla acceptabla värden. Gruvdriften orsakar konflikter och skapar våld där otaliga människor fått sätta livet till.

I Europa utvinns inte mycket av de där eftertraktade metallerna, men det är samtidigt här som en mycket stor del av dem används. Och för var och en som tror på en nödvändig grön omställning av våra samhällen och liv så är detta ett grundläggande dilemma. Jag vet inte exakt vad det är för slags batterier ens i elcyklar, men något säger mig att det från dessa elcyklar löper en blodig tråd till död och förtryck i en annan världsdel.

I Sverige har antalet ansökningar om att få leta efter sällsynta metaller ökat snabbt de senaste åren. Men också överklagandena till Bergsstaten, den myndighet som hanterar frågorna, har ökat snabbt. Förra året inkom fem gånger så många överklaganden från lokalbefolkningar runtom i Sverige jämfört med året dessförinnan. I Dalarna har folk i byn Aspeboda blivit riktigt förbannade över att ett australienskt gruvbolag fått tillstånd att leta efter mineraler i bygderna. Och även om det tillsvidare bara är fråga om prospektering så finns det en berättigad rädsla för att det måste borras och avverkas skog för att få fram maskiner och verktyg bara för att kolla upp markerna – och att natur­värden därmed går förlorade. Och en sak är nog säker: Blir det gruvbrytning så kan markerna aldrig riktigt fullt ut återställas. I Skåne har det protesterats mot prospektering och i sameland pågår ständiga strider.

Jag ställer fullt upp på dessa protester. Vi måste få stopp på den sjukligt liberala, eller nyliberala, lagstiftning som gör det så lätt att ansöka om prospektering. Samtidigt träder det moraliska dilemmat in: Om inte rika västländer, som mer än andra nyttjar dessa mineraler, tillåter gruvbrytning, så faller hela bördan på länder i den fattiga världen där knappast någon lagstiftning alls finns som skyddar gruv­arbetare, lokalbefolkning och natur.

Den tredje väg som är tänkbar för att undvika detta dilemma förefaller idag helt stängd: Att våra samhällen radikalt drar ner på all exploatering, accepterar att avstå från det överdrivna resandet och transporterandet och mobilpratandet och väljer ett lågenergisamhälle där den materiella levnadsstandarden till och med backar (men fördelas mycket jämnare). Den vägen synes, tyvärr, helt stängd. Ny teknik är det enda som påstås kunna rädda planeten. Men den nya teknikens baksida är ofta skrämmande.

Så vad göra? Ärligt talat vet jag inte. Det enda jag vet är att det måste protesteras mer mot exploateringen, där nästa mål sannolikt är oceanernas bottnar där allt slags guld glimmar.