Styrelseordföranden för det suspekta pensionsbolaget Allra, den före detta toppmoderaten Gunnar Axén, blev förbannad när han hörde en undersköterska säga att de som har höga inkomster borde skatta mer. Hon sa det i en intervju den dag då det i höstbudgeten meddelades att värnskatten ska slopas. Hon fick från Axén då höra att hon var en ”egoistisk parasit”.

Axéns angrepp var så otroligt att något av en folkstorm, i alla fall på sociala medier, blåste upp och i Kommunalarbetaren tackar undersköterskan ifråga för det där angreppet – det gör undersköterskor synliga.

Den sociala arrogansen uppifrån slår ofta fel. Axéns yttrande avslöjar nämligen något centralt: att de översta skikten lever i en annan värld än den vanliga och att de har noll koll på känslorna under dem. Denne Axén är uppenbarligen säker på att hans jobb är långt viktigare för samhället än undersköterskans, som för övrigt heter Helén Schönbäck och jobbar i Norrtälje.

Samma vecka flög ett gäng kändisar iväg till Tel Aviv på en bjudresa ordnad av festfixaren Micael Bindefeld. Tre borgerliga partiledare tackade ja till festen. Det hela har anmälts som ett mutbrott. Att folkvalda politiker så villigt och så utan betänkligheter tackar ja till en gratisfest ordnad av den som har riktigt gott om pengar, säger något både om var i den sociala hierarkin dessa partiledare hör hemma, eller i alla fall vill höra hemma, och om okunnigheten om de känslor som rörs upp långt under dem när bjudresan kommer till allmän kännedom.

Det blir med all säkerhet inga straff utdömda för saken. Men Expressen har gått på riktigt bra i sin bevakning av evenemanget och bland annat konstaterat att flyget som transporterade gästerna till Israel gick tomt tillbaka för att sedan återvända lika tomt för att hämta upp gästerna. Klimatavtrycket är gigantiskt.

Det verkar återigen som om de översta skikten har noll koll på vad de gör, och särskilt pinsamt är det förstås när en rad partiledare så glatt deltar i kändiselitens fester. 

De här två exemplen på social arrogans vittnar om den tid vi lever i. De översta skikten har avlägsnat sig så mycket från en delad, gemensam erfarenhetsvärld, att de helt enkelt inte riktigt förstår vilka känslor deras handlande kan alstra.

Vi är i vissa avseenden tillbaka i tiden före demokratins genombrott. Det går att hävda att de demokratiska genombrott som till slut ägde rum i västvärlden ytterst drevs fram av den tilltagande klyftan mellan den stora underprivilegierade massan och en ekonomisk elit som hade berikat sig rekordsnabbt under det föregående århundradet.

Den sociala arrogansen däruppe skapade så mycket ilska och frustration därnere att de härskande skikten slutligen tvangs gå med på en grundläggande demokratisering av samhällena.

Teoretikerna som försvarar de härskande skiktens privilegier och stora förmögenheter har ofta försvarat dem med den så kallade nedsippringsteorin (trickle-down-theory). Den teorin hävdar att det är nödvändigt att privata förmögenheter skapas så att det finns ett sparande i samhällsekonomin som kan användas till investeringar. Ju rikare några få blir, desto bättre för samhällsekonomin! Det är ju en underbar teori för de riktigt rika. Problemet är denna teori – som instinktivt alltså väglett Liberalerna när de drivit igenom värnskattens avskaffande – nedvärderar både de fattiga och demokratin i sig. Nedsippringsteorin är den sociala arrogansen i ett nötskal.

Teorin rymmer kärnan i högerns eviga ekonomiska huvudbudskap: Att de rika måste få mer pengar och fler fördelar för att orka arbeta och skapa samhällsnytta, medan de fattiga måste få mindre pengar och mindre social trygghet för att ha några skäl att gå upp på morgonen för att arbeta. Att höja skatter för de rika blir då den metod som de egoistiska parasiterna därnere – för att använda den där exmoderatens ordval – använder för att komma åt dem som skapar samhällsnytta. 

Det är därför som borgerliga politiker så självklart tror att det är fråga om ”satsningar” när skatter sänks: satsningar är i deras ögon inget annat än att stärka det privata och försvaga det offentliga.

Ett annat tankefel med nedsippringsteorin är att den i god nyliberal anda säger att bara privata aktörer kan stå för viktiga samhällsinvesteringar. Staten och det offentliga räknas bort, trots att det är just staten och det offentliga som verkligen kan stå för de riktigt långsiktiga investeringarna, särskilt om tillräckligt mycket skatter dras in för att ge det offentliga muskler.

Den sociala arrogansen definierar mycket av vår tid. Den är obehaglig, den är dum men den undergräver också sig själv. Nedsippringsteorin är den ekonomiska elitens och de mest förmögnas sätt att hantera och desarmera den farliga demokratin på, den demokrati som har makten att omfördela rikedomar och avskaffa privilegier.

När föraktet uppifrån sipprar ner sätts till slut samhällen i rörelse.