Bilden av honom – med cigarr, solglasögon och minimala badbyxor – etsade sig genast fast på den svenska näthinnan. Hans moraliska kollaps har sedan följts av fler inom den fackliga världen. Alldeles för många. Wanja Lundby-Wedin och miljonrullningen kring AMF Pension, Metall i Trollhättan som hedrade sitt uppdrag genom att att shoppa dildos, Björn Rosengren som gick på ”avancerad nattklubb”, stiftelser som glömmer bort att semesterstugor ska hyras ut till ensamstående kvinnor.

Och så vidare.

Och så oerhört deprimerande, oförlåtligt, tarvligt vidare.

Slutsats:

Fackpamp är inte så enkelt som en fryntlig manspread vid en spansk pool.

Fackpamp är ett mentalt sjukdomstillstånd som gång efter gång lyckas få fäste hos fackföreningsrörelsens högsta kast.

Nu närmar vi oss skarpt läge i en avtalsrörelse där krav på låglönejobb börjar ta allt fastare form, som universalverktyg för att öppna upp arbetsmarknaden. Fackförbunden måste kraftsamla därefter.

Trots att de konsekvent motarbetades av den borgerliga regeringen, som tvingade fram höjd avgift och bort utjämningssystemet mellan a-kassorna, börjar förbunden hämta sig i medlemsantal. Dagens ETC rapporterade om det i veckan, bland annat om om hur Kommunal – Sveriges största fackförbund med över 500 000 medlemmar – i fjol växte med drygt 7 500 medlemmar.

Det ville ordförande Annelie Nordström gärna kommentera: ”Det visar på hur viktig fackföreningskampen är.” Hon har varit mindre angelägen att svara på frågor efter Aftonbladets granskning av Kommunala snurriga affärer, ljusår från förbundets kärnverksamhet.

Hur kan det här ens hända? Varför har ingen tillräckligt intakt omdöme för att bromsa? Hur kan ledningen anse att det är en naturlig breddning av vad förbundet sysslar med att driva en lyxig krog i Stockholms innerstad? Hur många medlemmar har ens råd med dess meny? Côte de boeuf för 425 kronor, vad säger undersköterskan om det?

Det är genom ett handelsbolag, Lyran, som Kommunal gått back 320 miljoner kronor på krog- och konferensverksamhet. ”Kommunals ekonomi som helhet är mycket god”, lovar förbundets kassör Anders Bergström i en chat med rasande medlemmar. Han sitter i Lyrans styrelse (och har för övrigt bott privat på förbundets konferensanläggning Marholmen utan att betala). Det här med alla förlorade miljoner... ”En investering”, hävdar Bergström på tvärtomspråk, men medger: ”Att driva renodlad restaurangverksamhet har visat sig vara svårare och mer komplicerat än förväntat.” Som om detta handlar om en bokföringsmässig teknikalitet, en utvärdering av företagsstrategi. När medlemmarnas förtvivlan givetvis rör vad ett fackförbund ska vara och inte ska vara. En skriver:

”Det som uppdagats är vidrigt. Hur ska jag som facklig representant och tillika skyddsombud fortsättningsvis kunna tala för Kommunal som ett bra förbund som står upp för sina medlemmar? Känner just nu att jag så fort som möjligt vill avsluta mitt medlemskap, men inväntar omedelbart avslut för de personer som så grovt misskött sig och det på bekostnad av mina intjänade slantar.”

Vilket skandalöst svek.

I början av 00-talet tyckte Olle Sahlström, tidigare ombudsman på LO, att vissa fackligt förtroendevalda tenderar att ha en överdrivet affirmativ syn på sig själva. Alla kan inte analysera sig själva utifrån. Alla kan inte förstå sina överträdelser. Konsekvensen av att vara ”marinerad i självgodhet”.

Kommunal ger honom nu rätt, tyvärr.

Kommunal förtar även det uppoffrande arbete som hundratusentals fackliga aktivister lägger ner för att svensk arbetsmarknad ska ha rimliga villkor snarare än att friktionsfritt kunna dirigeras av näringslivet.

Mycket står på spel. Inte uteslutande medlemmarnas kapital. Den här avtalsrörelsen måste låglöneivrarna möta fokuserade fackförbund. Inte fackförbund som spretar, som orsakar intern söndring, som amatörmässigt försöker göra business med finkrog, påkostad kokbok, champagnefest med porrprofil och bisarra tv-projektet Köttätarna. ”Hål i huvudet”, säger en före detta Lyran-chef till Aftonbladet. Ja. Så är det.

Kommunal har nu en mycket, mycket lång väg framför sig för att återvinna medlemmarnas förtroende. Det kommer inte att bli lätt. Det ska vara svårt. För om självgodhetens marinad inte sköljs bort permanent, kommer det här att upprepas. Det har vi inte råd med. Inte medlemmarna. Definitivt inte svensk arbetsmarknad.