Genom åren har jag då och då varit på olika Rotaryklubbar och pratat, särskilt i Dalarna. Det har alltid varit rätt så trivsamma tillställningar, utom en gång då jag pratade om Olof Palme och jag kände att det pulserade en hel del nedärvt Palmehat bland åhörarna. Mötena består av en lunch och ett kort föredrag och de som är där är den så kallade eliten på en ort, chefer och företagare, direktörer och rektorer. Men det är komiskt hur olika Rotarymötena kan se ut – i små landsortsstäder kan det vara mannen som driver ett litet rörmokeri eller vitvaruhandlarn som håller i det hela. Ingen känsla infinner sig av att man precis träffar det internationella storkapitalet.

Förr i tiden gick det vattentäta skott mellan den lokala elit som samlades i Rotary och den arbetarrörelseelit, bestående av kommunalråd och fackliga ordföranden, som växte fram i Sverige. Jag vet inte om det är så idag också, men jag skulle tro det.

Rotary har ett motto från sin amerikanska barndom: ”Service above self”. Det skulle kunna översättas med ”Plikten före egenintresset” eller ”osjälviskt tjänande”. Det man sysslat med är ofta välgörenhet av gammalt klassiskt snitt.

Idag har Rotary svårt att rekrytera yngre medlemmar och leden glesnar. Det är kort sagt med Rotary som med många andra föreningar i det civila samhället – ingen orkar vara aktiv.

Men jag fascineras av det där mottot: Service above self. Det skulle kunna stå som överskrift för den borgerlighet som i Sverige och västvärlden trädde fram runt år 1900 – det vill säga den del av den som kände att den hade vissa förpliktelser mot det gemensamma, mot samhället. Gammaldags ämbetsmannaideal i kombination med filantropiska impulser som väcktes inför åsynen av den fruktansvärda nöd som industrialiseringen bragte inför deras ögon ledde till formandet av ett slags borgerligt socialt samvete.

Service above Self? Ingen sentens kunde passa sämre för den borgerlighet som idag gjuter Sverige och världen i ett enda marknadsliberalt stycke. När jag blickar ut över svensk borgerlighet ser jag idag ett motto som bättre passar detta skikt: Gordon Gekkos ”Greed is good” ur filmen Wall Street.

Jag har börjat skämmas över svensk borgerlighet. På sätt och vis är det förstås en mycket egendomlig känsla för en socialist men det är ett faktum att jag känner så. När den rödgröna regeringen nyligen deklarerade att den tänker minska (inte ens ta bort det oerhört kostsamma Rot-bidraget på 17 miljarder) utlöste det ett ramaskri bland borgerlighetens politiska företrädare. Annie Lööf slog med ena hjärnhalvan fast att det är fel att ta bort denna subvention samtidigt som hon med den andra rasade över att de frigjorda miljarderna skulle gå till att subventionera byggandet av hyresrätter.

Vi har fått ett politiskt klimat där minsta lilla förlorade privilegium av borgerligheten upplevs som ett majestätsbrott. Det syns särskilt i Rot- och Rut-debatten. Vi vet att det allra mesta av dessa bidrag – eller subventioner – går till de översta skikten i samhället. Men det syns inte bara där. Skolsegregationen ökar år för år, men det verkar som om de borgerliga partierna inte för sitt liv kan se problemen som fritt skolval och friskolor orsakar för samhället i dess helhet. Vad är väl litet skolsegregation mot att de egna barnen kan få gå i högpresterande skolor med många akademikerföräldrar?

När det gäller vinster i välfärden är ett av de bärande argumenten för detta från borgerlighetens sida att det gynnar företagsamheten. Tanken här drar verkligen mot att själva syftet med vård, skola och omsorg är att det ska ge möjligheter för entreprenörer och företagare – att det är det verksamheterna är till för. Kommuner och landsting ropar efter mer resurser för att klara de ökade vårdbehoven och de alltmer slimmade arbetsvillkoren för de anställda, men stora delar av borgerligheten sätter ett större värde på de skattesänkningar som genomförts.

Greed is good har ersatt Service above Self. Jag säger det inte för att vara elak. Jag säger det för att det skulle behövas en rejäl självrannsakan hos den svenska borgerligheten.

När det kommer till försvarssatsningarna förorsakar det här skiftet från Service till Greed något av en kortslutning. Plötsligt kan man få höra Jan Björklund ropa efter enorma miljardsatsningar på försvaret, samtidigt som han blir moltyst när frågan kommer upp hur det ska finansieras; för skattehöjningar kan han ju inte acceptera.

Det borgerliga intellektet har opererat bort begreppet allmänintresse ur sina politiska ekvationer. Konsekvenserna av det är förödande.

Rotary är en tynande förening. Och precis likadant ser det ut i de olika partiernas medlemsmatriklar. Vid allt färre tillfällen kommer befolkningen samman för att diskutera de allmänna angelägenheterna. Det är ett problem som brukar tas upp när det gäller den tynande arbetarrörelsen. I själva verket är det lika akut inom borgerligheten och får där dessutom värre konsekvenser eftersom mer makt finns där. När Nobelpristagaren Ellinor Ostrom skrev sitt berömda verk om Allmänningen var ett ofta återkommande ord i hennes bok ”självförvandlande”: När människor möts för att diskutera tvättas deras egoistiska impulser en smula och allmänintresset blir närvarande.

Borgerligheten behöver träffas.