Jag ser på människorna bland borden. De fortsätter att prata, de har inte hört nyheten, men det är som världen plötsligt blivit en stumfilm. Valv efter valv öppnar sig inuti mig och allt vad denne poet betytt för så många, inklusive mig, blir tydligt. Jag är nära människorna omkring mig – samtidigt som jag är långtifrån dem.

Jag tror att det är en bild som också berättar något avgörande om Tranströmers unika diktning. Som poetisk hantverkare var han en precisionens mästare. Det finns en exakthet, nästan av teknologisk art, i hans dikter som naglar fast verkligheten vid ett outbytbart ögonblick – samtidigt som hans språk förflyttar oss ett steg utanför detta ögonblick, så att vi betraktar det på distans.

Närhet och distans. Det är där dialektiken i hans dikter finns. Guds energi hoprullad i mörkret – ja, jag förnamn den när jag som fentonåring läste hans femtiotalsdiktsamlingar. Men jag förnam också den oerhörda distanseringen till allt det välbekanta när han beskrev kulturen om en övergiven valfångsstation där den som går mellan de tysta husen förnimmer den dräpte jättens närvaro.

Dikterna stannade kvar som stämgafflar i kroppen, i medvetandet. Jag tror att många poeter i min ålder nog skulle kunna vittna om att det ibland faktiskt varit svårt att befria sig från den stämgaffeln och hitta den egna tonen. Någon radkal, engagerad poet var han knappast heller. På sjuttiotalet blev han ibland utskälld för det. Men med åren syntes det: Han höll fast vid ett slags seg humanitet, som överlevde både vänster- och högerviindar.

Bland det märkligaste med Tranströmers språk är att de på ett mirakulöst sätt gick över alla språkbarriärer. Det verkade som om hans dikter omedelbart blev förstådda vare sig de uttalades på franska, tyska, svenska, ryska, kinesiska eller något annat språk. I viss mening skapade Tranströmer ett slags poesins esperanto – och då säger jag det i god mening, i utopisk mening. Hans dikter föreblev oftast förankrade i det svenska, i skärgården, i Stockholm. I Tranströmers poesi finns aldrig någon slang, egentligen heller aldrig något vardagligt tal, men heller inget upphöjt, förtunnat poetiskt och retoriskt tal. Ibland har jag tyckt att det gjort hans poesi för allmän i tonen. Då har jag retat mig på honom. För att därefter åter förundras. Men med bara några vingslag passerade de över gränsen till andra språk.

En stor poet har dött.

Det mörknade plötsligt som av ett störtregn.
Jag stod i ett rum som rymde alla ögonblick –
Ett fjärilsmuseum.