Det var, enligt Morgan, nämligen hyckleri att protestera mot Trump och hans splittringar av familjer på gränsen till Mexiko, om man inte hade för vana att ständigt protestera mot alla andra som också driver på dåliga politiska beslut.

Morgan pressade Sarkar med inte en, utan femton på varandra följande frågor om hur många människor som deporterats under Obamas presidentskap. Detta trots att Sarkar redan vid första frågan meddelade att hon inte hade svaret på det. När Morgan till slut kulminerade i att kalla Obama för Sarkars ”hero” (hjälte) tog hennes tålamod slut med orden ”He’s not my hero - I’m a communist you idiot”. Hon förklarade också att det kanske skulle varit bättre om Morgan slutade väga upp sina kompetensbrister med att attackera sina gäster.

Framträdandet i programmet föranledde den stora tonårstidningen TeenVogue att publicera en längre intervju med Sarkar, där hon fick breda ut sina politiska åskådningar och förklara, utan att bli avbruten, vad hon stod för och varför. Både hennes uttalande och det faktum att en tidning av TeenVogues karaktär publicerat hennes resonemang i mer utvecklad form har väckt åsikter.

Olika delar av den engelska högern rasar nu, eftersom det med deras logik är i princip samma sak att vara massmördare som att vara kommunist idag, och sådana som aldrig över huvud taget läst TeenVogue hotar säga upp sina prenumerationer, och så vidare.
Men det intressanta: Ash Sarkar fortsätter samla massor av människor kring sig. Hyllningarna av hennes ideologiska ståndpunkter får ändå sägas vara rätt omfattande.

TeenVogue lyckades också, oavsett vad någon tycker, föra ut en viktig bild av en reell kris i världen - den som automatiseringen innebär - till en mottaglig målgrupp. Det är unga människor som för den organiseringsvåg vi ser i flera länder framåt. Vänstern har medvind - och det behövs för att möta frågan om automatisering med handling. I framtiden avgör hanteringen av den frågan i allt väsentligt hur människor kommer att ha det ekonomiskt. Enligt Sarkar har de stora ledarna - såväl Trump som Obama, Macron och Theresa May - misslyckats med att peka ut den här frågan. Inte konstigt, menar hon, eftersom ingen av dem utgår från ett kommunistiskt perspektiv.

Det handlar om att se att stora mängder arbetstillfällen för mänsklig arbetskraft kommer att försvinna i takt med att tekniken utvecklas och att det är ohållbart att alla arbetstagare ska slåss om de arbetstillfällen som finns kvar (vilket undertecknad också tidigare skrivit om). Arbetare har egentligen bara en chans: att man när arbetskraften tas över av robotar också äger robotarna  - produktionsmedlen - gemensamt och därför kan fördela vinsterna mellan sig. Teknik gör å ena sidan arbetstagare mer överflödiga, men å andra sidan kan den utgöra början till välförtjänt frihet för samma grupp.

Vi står i ett vägskäl. I en automatiserad framtid och i det kaos som skulle utbryta bland arbetstagare som jagar vettiga löner, vettiga villkor, eller jobb över huvud taget skulle fascistiska krafter ha stor möjlighet att slå rot, med retorik om att ta hand om ”överflödet” av människor. De som hotar jobben, de som ställer till med problem, de som protesterar. Det är en väg. Den andra vägen är att fördela vinsterna mellan sig och på så sätt, som kollektiv, leva rikare och friare liv, bortom arbetets kedjor.

Eller, som Sarkar säger: ”Genom både socialdemokrati och socialism är det möjligt att fördela de ekonomiska tillgångarna genom beskattning. Men kommunism är den enda ideologin som säger att alla medel ska fördelas till allmänheten, för att komma allmänheten till del. Förr kallades det kommunism. I framtiden kommer vi kalla det för sunt förnuft.”

Kan vi inte ta ett ögonblick och bara uppskatta alla unga, och särskilt kvinnor, som plöjer över världen med vassa argument, glöd i ögonen och en grundläggande förståelse för att kampen för jämlik välfärd, feminism, antikolonialism och arbetares rättigheter - och befrielse - är överordnad politiskt dravel. Det behövs fler sådana, och färre bromsklossar i mänsklig form.

Se videoklippet här: