Frågan kan tyckas märklig, men vi ställer den i alla fall. Vi har nämligen förstått att vi de senaste åren har levt med en föreställning om människan är en ekonomisk varelse. Någon vars uppdrag det är att arbeta, konsumera och producera för att hålla igång ekonomin, få hjulen att snurra, inte köra fast. Men nu, kära medborgarna, förstår vi att vår analys varit bristfällig.

Eller uttryckt på ett mindre finkänsligt sätt: Vi har haft väldigt fel och ber om ursäkt för det. Vi har nämligen nu kommit på att människan är en biologisk, social och kulturell varelse. Och att det är denna art av varelser som samhället skall byggas för. Och det förstår ju till och med ett barn att det är stor skillnad på att bygga ett samhälle för ekonomiska varelser och att bygga det för riktiga människor. Också vi har nu förstått detta. Äntligen. Vi ber om ursäkt för allt vi ställt till under så många år då vi inte begripit bättre.

Med vänlig hälsning från oss alla till er alla, kära medborgare,
Regeringen"

Så föreslog jag – om än lätt ironiskt – att regeringens finansplan 1998 skulle inledas. Det var inte populärt. Skämt är inte alltid lika populärt som skämd politik. Finansplanen är den inledande, mer ideologiska text, som inleder regeringars budgetpropositioner. Och 1998 var det år Miljöpartiet de Gröna och Vänsterpartiet inledde ett budgetsamarbete med den socialdemokratiska regering. Jag var språkrör för Miljöpartiet.

Det har gått exakt 20 år. Mycket har hänt på dessa år. Det som uppfattas som den politiska mitten har förskjutits något alldeles förfärligt. Det som var höger då sägs vara mitten idag. Det är att relativisera politiken. Till glädje för tankesmedjor till höger. De borgerliga ledarsidorna gör vad de kan för att relativisera. Normen förskjuts.

I den offentliga debatten anklagas Vänsterpartiet för att vara kommunister utan att vare sig Socialdemokraternas eller Miljöpartiets ledarskap offentligt reagerar. De borgerliga likställer till råga på allt Vänsterpartiet med Sverigedemokraterna, medan företrädare för Socialdemokraterna och Miljöpartiet tiger istället för att markera att man själva haft budgetsamarbete med Vänstern och att jämförelsen med Sverigedemokraterna är absurd.

Istället flirtar man hej vilt med Annie Lööf trots att hon tar alla tillfällen i akt för att som retoriskt cirkusnummer likställa Åkessons flyktingfientliga politik med Sjöstedts förbud mot vinstuttag ur den skattefinansierade välfärden. Det är anskrämligt ynkligt av Löfven och språkrören att tiga.

Jag är förvånad och smått chockad över att det finns rödgröna debattörer, som borde veta bättre, som tar GAL-TAN skalan till hjälp för att låtsas bort att Centern lämnat allt vad humanekologisk ideologi heter för att på vänster-högerskalan placera sig längst ut till höger. Man må vara hur rumsren som helst i flyktingdebatten, vilket förvisso Annie Lööf är, men kopplad till en nyliberal ekonomisk politik betyder det bara att anständigheten döljer det oanständiga – ett samhälle med ett växande prekariat för vilket otryggheten kan bli livslång.

Detta bör sägas i en tid när Annie Lööf allt oftare lanseras som regeringsbildare. En av de första som föreslog Lööf till statsminister var Per Gahrton. En minoritetsregering bestående av C, L och MP skulle enligt Gahrton tvingas avstå från nyliberala anslag för att få stöd från S. Men ingenting garanterar att den istället inte skulle söka stöd till höger för att genomföra den ekonomiska politik som C och L vill genomföra. Att som ny statsminister förorda den partiledare som står mest på nyliberal grund är som att förorda att räven bli vakt i hönshuset. Det är aningslöst.

Ska vi bygga ett samhälle som är till för biologiska, sociala och kulturella varelser bör vi akta oss för att ge ens lillfingret till de nyliberala krafter som i ekonomismens tidevarv reducerar människan till en ekonomisk varelse vars uppdrag det är att vara kugge i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare. Punkt.