Från sin karantän i bostaden på Downing Street 11, innan han blev för dålig och lades in på sjukhus, skickade premiärminister Boris Johnson ut dagliga videomeddelanden till den brittiska allmänheten. En av insikterna han förmedlade var att coronakrisen faktiskt visade att Thatcher haft fel. Samhället finns trots allt.

”Vi kommer att klara det här, vi kommer att göra det tillsammans. En sak tror jag att coronakrisen redan har bevisat och det är att det visst finns något som heter samhälle”, sa Johnsson.

Men det handlar inte om någon helomvändning från brittiska konservativa, om nu nån trodde det. Utan en anpassning. Precis som att det inte finns några ateister i skyttegravarna så finns det inga nyliberaler i en pandemi, som George Monbiot skriver i The Guardian.

Har ni märkt det? Precis som bilavgaser, trängsel och flygplan har luften liksom skingrats från de nyliberala ”lösningar” som brukar lägga sig som en giftig dimma över debatten. Avreglera, sälj ut, låt marknaden sköta det! Så brukar det låta. Men den här gången: stillhet.  

Nyliberalismen var redan starkt skadeskjuten av finanskrisen och klimatkrisen. Frågan är om den någonsin kan resa sig efter det här?

I Sverige ser vi också tecknen på vindkantringen. Tidigare moderata finansministerns Anders Borg stod häromveckan i tv och förespråkade höjd a-kassa och lättare ingångsregler. Trots att han själv var den som sabbade a-kassan en gång i tiden. Tidigare KD-ledaren och arkitekten bakom avregleringen av apoteksmarknaden, Göran Hägglund, har gått ut och ångrat delar av reformen. Detta efter det framkommit att Sverige helt saknar läkemedelslager. 

När nyliberalismens frontfigurer börjar vackla, då vet man att någonting har hänt. 

Det kan öppna framtiden för vänsterreformism, men även för konservativ nationalism. Det här är en tendens vi redan sett, men den förstärks troligtvis nu. I Sverige har Moderaterna i rask takt kastat Fredrik Reinfeldts liberala idéer överbord, istället ser vi en Ulf Kristersson som står Sverigedemokraterna allt närmare. Även Liberalerna har vandrat allt längre från klassiska socialliberala ideal till batongpolitik som språktest för medborgarskap, ökad övervakning, hårdare straff, tvingande gynekologiska undersökningar av tonårsflickor och så vidare.

Redaktionen på den brittiska affärstidningen Financial Times har insett att förändringens vind blåser. Även de verkar ha upptäckt att det finns nåt som heter samhälle och skriver på ledarsidan att det efter krisen kommer att krävas ”radikala reformer för att skapa ett samhälle som fungerar för alla”. Coronakrisen har omvärderat statens roll, menar tidningen. Staten kommer ta en mer aktiv roll i ekonomierna och måste ses som en tillgång, inte en belastning. 

Det här kommer alltså från självaste tidningen som har bilagan ”How to spend it”. En guide till den rikaste procenten i världen på hur de ska lyxshoppa med klass. Financial Times menar att corona har på kort tid visat hur till och med de rika samhällena är illa förberedda, de privatiserade fragmenterade sjukvårdsystemen fungerar dåligt. 

När stater nu försöker rädda jobben genom genom stödpaket är det nästintill omöjligt. Hur ska man kanalisera ekonomiskt stöd till någon i en prekär situation som inte ingår i något system? Arbetare utan en arbetsplats, utan fast anställning och skyddssystem? Tänk timanställda, frilansare, cykelbud. Staten måste ingripa för att förbättra anställningstryggheten, menar Financial Times. 

Efter finanskrisen 2008 när ekonomin kraschade och miljontals människor blev av med sina hem och arbeten hördes liknande tongångar från institutioner vi vanligtvis förknippar med nyliberal ekonomisk agenda. OECD och IMF har knappt talat om något annat än om hur skadlig ojämlikheten är de senaste åren. Men ändå har våra stater kört på som vanligt, några radikala förändringar för att jämna ut inkomst- och förmögenhetsskillnader har inte gjorts.

En förklaring är att kriserna snarare öppnat upp möjligheten för ännu mer avregleringar och privatiseringar. Det som författaren Naomi Klein kallar för katastrofkapitalism i boken ”Chockdoktrinen”.

Den risken finns nu också, men frågan är om inte coronkrisen är annorlunda. Det går inte att kringgå det faktum att marknaden inte klarar medicinförsörjningen och god beredskap. Att privata sjukvårdslösningar, splittrad och prekär arbetskraft, trångboddhet och var-och-en-för-sig-själv-mentalitet i kriser som denna skadar, inte bara de som direkt drabbas, utan alla.