Vad ska man dra till med när det gått inflation i hårdare tag-debatten? Hur ska man framstå som handlingskraftig när nästan alla partier ropar efter mer repression? Militär i förorterna var ett logiskt nästa förslag, hur dumt det än är. I ett inte så genomtänkt uttalande häromveckan meddelade Stefan Löfven att han inte uteslöt att sätta in militär mot gängkriminalitet. Frågan lyftes i höstas i en motion av 20 moderater och nu är det främst SD som håller lågan levande. Stefan Löfven backade, som väntat, kort efteråt från sitt uttalande. Men hur kommer det sig att vi ens diskuterar militär närvaro i utsatta förorter?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det håller på att hända något med debatten som förs under rubriken ”trygghet”. Här klumpas just nu, i allt större utsträckning, migration, kriminalitet och segregation samman i en enda sörja, där kultur förklarar kriminalitet, istället för de socioekonomiska faktorer, och den utestängning från övriga samhället, som förenar de områden som är extra hårt drabbade av våld och kriminalitet. Istället för de brant ökande klyftor som syns extra tydligt för dem som bor i områden med massiv arbetslöshet, är asylpolitiken i sig förklaringen till brottsligheten.
För inte så länge sedan sa högern ungefär så här: Det är inte samhället som har ansvar för att göra något åt kriminaliteten i utsatta områden, det är föräldrarna. De ropade efter föräldraansvar som lösning. 2010 klubbade alliansregeringen igenom en lag som skulle komma att bli ett fiasko. Lagen slog fast att föräldrar skulle tvingas ta mer ansvar för skadestånd som unga kriminella drog på sig. Så skulle ungdomskriminaliteten minska. Men lagen hade ingen mätbar effekt och skapade bara nya problem – särskilt för ensamstående mammor. Nu erkänner högern att samhället, snarare än föräldrarna, ska ta ansvar för problemen med ungdoms- och gängkriminalitet i förorterna, och då ropar man i den yttersta högerkanten på militär.
På den polisiära sidan finns så klart också mycket att göra. Endast 25 procent av dödsskjutningarna i storstadsområden klaras upp. Det är att jämför med 90 procent i början av 90-talet. I tre av fyra dödsskjutningar går alltså gärningsmannen fri. Det kan också spela in i ökningen av skjutningarna – att man kommer undan med det. Men utöver polisiära insatser, så krävs sociala insatser och minskade klyftor och den typen av åtgärder pratar få politiker om i dag.
Av alla nyheter från de senaste två veckorna har nyheten om Norges regeringsbildning hängt sig kvar hos mig. Nyheten avhandlades i de flesta medier i korta artiklar, varav vissa lyfte fram det historiska i att tre partier med kvinnliga partiledare bildar regering tillsammans. Men den detalj som gav mig rysningar var ministerposten som gick till Sylvi Listhaug från Fremskrittspartiet. Från att ha varit invandringsminister är hon nu invandrings-, justitie- och beredskapsminister. Sammanblandningen av invandringsfrågan och justitieområdet, samt även lite krisberedskap på det, är symptomatiskt för en debatt där migration diskuteras som en säkerhetsfråga eller en fråga om kriminalitet eller systemrisk, snarare än en fråga om mänskliga rättigheter och solidaritet.
Sammanblandningen av migration och kriminalitet under trygghetsparaplyet gör det svårare att ta tag i och lösa de problem Sverige har och har haft med inkludering av nyanlända, med segregering utefter etnisk bakgrund, samt de sociala problem som göder kriminalitet. Dessa problem kommer man nämligen inte åt via brottsbalken. De kräver visioner om minskad ojämlikhet, minskad trångboddhet och arbetslöshet, samt ett konsekvent och strukturerat arbete mot diskriminering.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
