50,7 procent svarar att de har en mycket negativ syn på att män köper kvinnor.
Den övriga gruppen ursäktar i varierande grad. 2,7 svarar mycket positiv. 11,7 svarar ganska positiv. 26,8 procent svarar ganska negativ. 8,1 procent vet inte.
Medier har vinklat detta på att var sjunde man är positiv till sexköp.
Ja, det är chockerande.
Men det som verkligen placerar en sprängladdning rakt in i den svenska självbilden av att vara världens mest jämställda land, är att nästan varannan man är oförmögen att kategoriskt ta avstånd från könshandel.
Det är fruktansvärt deprimerande,
Det tyder på ett utbrett attitydsproblem som sexköpslagens signalvärde och försiktiga straffsatser inte kunnat korrigera.
Om opinionsundersökningen stämmer.
Jag har tyvärr ingen anledning att tro något annat.
Men så är jag också starkt påverkad av att ha intervjuat alldeles för många torskar, för reportage och granskningar och ledare. Familjefädrer som tar en sväng förbi bordellen efter att ha nattat sina barn. Studenter, direktörer, busschaufförer, ekonomer, reklamare, snickare.
Alla yrken, alla åldrar, alla samhällsklasser.
Svenska män, utländska män.
Lunchen med sexköparen som kände ett inre behov av att redogöra för mig hur det egentligen fungerar när han betalar kvinnor för att ligga med honom.
”Vem blir jag i dina ögon om jag berättar att jag köper kvinnor regelbundet?” sa han.
”Du blir en förövare”, sa jag. ”Du är en förövare.”
Sedan obekväm tystnad, över bordet med kaffe och småkakor.
Han ville verkligen förklara. Behovet. Transaktionen. Genomförandet. Hela den ritual som han upprepade varje månad, parallellt med ett alldeles ordinärt liv – jobb, frånskild men med ny särbo, en dotter som är utflugen.
”Jag slipper bli ifrågasatt”, sa han.
Jag frågade om makt.
Alltså om det faktum att han betalar en kvinna för att ge honom exakt vad han vill ha.
”Det är en affärsuppgörelse. Du får lön för att arbeta. Vad är skillnaden?”
Och:
”Jag beter mig som en gentleman, det finns inget utnyttjande. Det är det jag vill att du ska förstå. Att du ska komma över din ologiska motvilja. Att du ser ett större perspektiv.”
Jag tycker att jag gör det, ser ett större perspektiv.
Det går liksom inte att låta bli efter att ha talat med de kvinnor som forslas Europa runt för att säljas på nya marknader, till nya män.
Hur kan varannan man hamna i en annan slutsats än att bara rakt av fördöma prostitution?
Om det stämmer.
För den som följer debatten om prostitution är det påtagligt att något håller på att hända, att det under den breda uppslutningen bakom sexköpslagen som finns i riksdagen rinner en allt starkare ström som eroderar själva grunden: att sexköp är utnyttjande, att det alltid sker med en underordning, där förhållandet villkoras av den ekonomiska transaktionen.
Det talas om sexarbetare, inte om prostituerade.
Det talas om prostitutionens motståndare som sippa moralister, styrda av egen sexualskräck snarare än kvinnors fri- och rättigheter.
Det är en kontinental debatt som kommit till Sverige.
Den ger oss följande paradox. När andra länder importerar vår sexköpslag, när Tyskland på allvar börjar tveka om det var rätt att legalisera prostitution (på måndag kommer ett reportage om just Tyskland), börjar så sakteliga – men metodiskt – en opinion för raka motsatsen formera sig här hemma.
Jag tänker så här.
Du kan bara vara positiv till prostitution om du är blind för dess offer.
Som när Paolo Roberto sätter sig i tv-soffan och skyller på sitt självskadebeteende, som om det var sin egen kropp han betalat för att penetrera.
Jag har intervjuat torskar i Köln, Mumbai, Amsterdam, Stockholm. Samma visa varje gång. Det finns för dem en enda människa i transaktionen, när man skalar bort översta lagret ursäkter och argument. Den andra är en vara. Kvinnan är ingenting.
Jag har intervjuat prostituerade i Köln, Mumbai, Amsterdam, Moskva, Bukarest, Paris. De vet att mannen de möter nästa gång ser ett ingenting, att han vill ha just ingenting för det stimulerar honom.
Självskadebeteende?
Det är självförhärligande.
Absolut makt och kontroll, att kunna köpa sig fri från ömsesidighet och allt det mellanmänskliga som kommer med jämbördiga relationer.
Jag ändrar mig hela tiden i olika frågor, men vad gäller prostitution blir jag bara mer övertygad, tycker likadant som när vi på ETC-tidningarna delade ut en bilaga i Tyskland under fotbolls-VM. Då hade jag precis gjort ett reportage från Pascha, Europas största bordell, en himmelsblå skärseld inklämd mellan Lidl, ett slakteri och radhus. En våning för afrikaner, en för asiater, en för européer. Ju vitare desto dyrare.
Nej, det finns ingen vacker prostitution.
Inte där, inte här. Inte någonstans.
Om varannan man inte förstår det?
Då har vi stora problem.
