Skolan hade glömt kvar en ettåring alldeles ensam, det tog en timme innan personal från en annan förskola hittade henne och kontaktade förskolan för att meddela att hon var funnen.
Hur det kan inträffa är obegripligt. Men vad som är än värre är att det här fallet inte alls verkar vara en unik händelse. Liknande historier har börjat dyka upp allt oftare och säger något om hur illa det står till med det svenska skolväsendet.
Förra året i Eskilstuna: tio barn har rymt från en förskola på bara två månader.
”Vi tycker inte att vi får gehör när vi påtalar problem. Skyddsrond har genomförts endast en gång och inga brister eller frågetecken har åtgärdats än. Några gick in i väggen och vi känner hela tiden att vi inte räcker till. Vi får inte heller ta in vikarier och går kort nästan varje dag”, säger en pedagog på den aktuella förskolan till Eskilstuna-Kuriren.
Förra året i Stockholm: En kvinna hittar tre små barn som promenerar omkring helt själva mellan Hagtornsgården och Lönngården. De berättade för henne att de hade ”tappat bort sin mamma och pappa” och två av barnen visade henne var de bodde. När kvinnan fann barnens förskola hade personalen inte ens upptäckt att barnen varit borta.
Det här är bara ett axplock av det som nått media. Hur många andra liknande fall som tonats ner och inte anmälts eller registreras har vi ingen aning om.
Nyligen skrev en vän på sociala medier ett inlägg om vad hennes son varit med om:
”I fredags kom jag till förskolan och möts av ett barn med skrapsår i ansiktet och en stor bula på ögonlocket. Ingen i personal kan förklara vad som hänt. Ingen i personalen har sett att han ramlat. Barn ramlar, säger de som bestämmer. Efter sommaren rymde min son, inte en gång utan två. Ingen personal kan svara på hur länge han varit borta. Ingen kan svara på var han varit. Barn gör så tokiga saker, säger de som bestämmer. Till en början skrattade jag också, lite stolt över att min son vågade och var framåt. Men efter att 16 pedagoger korsat min sons vardag på drygt ett halvt år och när han inte vet vad den som tar emot honom varje morgon heter så skrattar jag inte längre.”
I generella undersökningar uppger föräldrar att de överlag är nöjda med förskolan. Kanske är vi nöjda för att vi inte har något annat att jämföra med. Kanske tänker vi att det vi har just nu inte är tillräckligt bra men är ändå det bästa möjliga.
Förskolan är ju trots allt nästan avgiftsfri, vi betalar en låg månatlig avgift (maxtaxa) och får tillbaka otroligt mycket. I andra länder tvingas föräldrar betala enorma summor för att få en schysst barnomsorg. I Storbritannien är det så dyrt med barnomsorg att många barnfamiljer tjänar mer på att låta kvinnan stanna hemma än att hon går till jobbet eftersom förskolan äter upp en hel månadslön.
Sverige har valt en annan väg. På 1970-talet byggdes barnomsorgen ut som en arbetsmarknadsåtgärd, Sverige behövde fler arbetare, inklusive kvinnor. Barnomsorgen var också en jämställdhetsreform, kvinnorna skulle inte längre tvingas vara hemma med barnen utan kunde numera göra ett val.
Därför är vi tacksamma, vi har lärt oss att uppskatta förskolan. Vi får ofta höra att Sverige inte är som andra länder, att vi har tur som har en barnomsorg för alla. Och det är sant, men betyder det att den svenska förskolan är bra?
Jag har bott i Libanon i två år och jag har väldigt svårt att se att ett skolbarn här skulle glömmas bort under en utflykt eller att ett barn skulle kunna rymma från en förskola. Det skulle bli ramaskri.
Här ser man på sitt uppdrag på ett helt annat sätt. Man värnar barns utbildning och tar trygghet på mycket större allvar än i Sverige. Rollerna är också mycket mer tydliga för alla inblandade. Förskoleläraren och barnskötarna har skilda uppgifter, man sliter därför inte ut varandra eftersom alla inte gör allt. Förskolelärare är lärare och har helhetsansvar med fokus på pedagogik och planering. Barnskötarna ansvarar för omsorg och assistenterna hjälper till med allt som är kopplat till hygien.
De flesta skolorna har också en vakt vid ingången så att det alltid finns en vuxen som har koll på vilka det är som tar sig in och ut från skolans område.
Problemet är att Libanon inte har en allmän förskola utan är privat och kostar pengar därför lämnas en del barn i sticket. De två olika systemen kan man inte jämföra rakt av, och inte heller kan man generalisera men det betyder inte att vi inte kan dra lärdom om hur andra länder organiserar arbetet. Och nu när jag har något att jämföra med så ser jag inte på den svenska förskolan med lika skimrande ögon som jag gjorde innan.
Dessutom går inte utvecklingen åt rätt håll. Andelen personal med förskollärarexamen har minskat med 2,9 procentenheter sedan 2014. Idag har 39,6 procent av de anställda i förskolan en förskollärarexamen, det visar en kartläggning som Skolverket har gjort.
Barngrupperna minskar inte. Visserligen har regeringen skjutit till pengar i riktade statsbidrag för att minska gruppernas storlek men det tar tid innan det ger effekt. Å andra sidan tvingas många kommuner till besparingar. Det som staten skickar in äts upp av kommunernas budgetunderskott.
Ett allmänt system måste hålla världsklass, annars förlorar det snabbt sitt existensberättigande. Den svenska förskolan visar i dag upp sidor som tyvärr är ganska långt från det.
