Någon annan kan däremot göra allt.

Det är så här vi diskuterar världens största och mest existensiella fråga. Våra samhällens överlevnad i en klimatkris.

Någon annan.

Problemet för oss är ju att det inte finns en person som heter Någon.

Det finns bara ett du, ett jag och där har vi detta som blir ett vi.

Och vi kan faktiskt göra allt.

Det var vi som agerade och försökte lösa pandemikrisen. Nej, allt gick inte bra, men alla vi försökte, både privat och storskaligt, ekonomiskt och politiskt. Alla – även de som var emot – var med i samma diskussion och även om vi globalt inte är ur detta än så börjar vi se en värld som kan fungera efter pandemin.

Tänk om vi diskuterade klimatet på samma sätt?

Tänk om pandemistöden, dessa tusentals miljarder, gick till klimatet nu? Tänk om vi agerade i hur vi ändrar våra liv?

Jag får till mig en arg text som förklarar hur allt egentligen hänger samman. Hela klimatpolitiken handlar bara om två länder, det är bara de som kan agera och det är bara om de övertygas att agera som allt kommer lösa sig. USA och Kina. Dessa två står för 42 procent av världens fossila energikonsumtion (EU står för 8,5 procent). Om dessa bjässar agerar så klarar världen alla sina löften, de kan dessutom tvinga alla andra länder att hänga på, annars slängs de ut ur handelsgemenskapen. Om USA och Kina inte agerar så har det ingen betydelse vad andra gör. Säger texten.

Det här är en så kallad radikal text, författaren tror sig vara vänster och analytisk men i själva verket agerar han bara i den vanvettiga Någon-traditionen och blir då en kraft som faktiskt bromsar det som måste göras.

Det är sant att alla stater måste kräva att USA och Kina agerar men ingen stat kan ju göra det utan att agera själv.

I själva verket missar den här åsikten att klimatkrisen är global. Det har ingen betydelse var kollagring sker eller var utsläpp minskar, det enda som betyder något är hur mycket koldioxid utsläppen minskar.

Det är ingen skillnad på om en familj i Wuhan avstår att flyga och tar tåget istället, eller om det gäller en familj i Finspång. Det har ingen betydelse om solcellerna monteras i Kisa eller i Shanghai, det är antalet som kommer upp som avgör världens framtid.

Det är inte så att den enas aktivitet står emot den andras, det är alla som måste agera – och alla är faktiskt också du, och jag.

Om vi bara kan enas om detta, att Någon inte finns och att alla måste agera, ja, då är det faktiskt lättare att diskutera lösningarna istället för att bara konstatera varför lösningarna inte använts.

Låt oss prata om kemiindustrin till exempel. Det där är sådan där industri som går under radarn, väldigt få av oss begriper vad de gör, när någon kemist berättar att det inte skulle finnas några piller, några schampon, några färger eller mycket annat utan denna industri. Vår vardag är kemi och inte bara som plast utan som allt från energi till mat.

Problemet är att kemiindustrin är fossilt dopad. Det mesta görs av olja och gas. Och för att sedan omvandla ämnena till det just denna kemiprocess behöver så använder man tungmetaller. Vi får gigantiska klimatutsläpp och enorma miljöproblem med gruvdrift och giftiga restprodukter. För att samhället som är baserat på kemi måste göra detta smutsiga. Ända tills nu.

Ett svenskt projekt, skapat från KTH och Stockholms universitet, har upptäckt att man kan ersätta dessa fossila produkter och tungmetaller med något som naturen är full av. Enzymer. Men inte bara det, man har klurat ut hur man ska få enzymerna ut ur cellerna och bindas vid andra material. Det blir ett pulver av enzymer som man sedan kan ha som råvara för kemiindusttrin utan utsläpp och förstörelse. Det här låter ju enkelt men är en revolution. Bolaget som den här statliga forskningen samlas i är Enginzyme och detta lilla bolag ska alltså utmana alla världens fossila bolag genom att få fram industriprocesser som är billigare än de nuvarande. Vi kan få värktabletter utan gruvor och olja. Plast utan fossila utsläpp.

Men hur gör vi nu då? Hur kan alla göra det här till en verklighet på 10-20 år? Jag kan göra det genom att berätta om möjligheten. Du kan göra det genom att sprida det vidare. VI kan kräva av politiken att hjälpa tekniken genom att göra det dyrare att använda fossilt och billigare att ta fram enzymer, Företagen kan agera genom att redan nu börja lära sig nytt, inte vänta på att någon ska presentera en färdig lösning.

Det är inte Kina eller USA som kommer revolutionera kemiindustrin. Det är däremot människor i Kina och USA som är en del av detta stora vi som är den verkliga motmakten.

Du har faktiskt betalat för det här genom skatten som gått till forskning.

Vi är alla en del av lösningen.

Javisst finns det skurkar också. De som nu kommer lägga miljarder på att bromsa det här. Men våra barnbarn kommer skratta åt hur dumt det var. För denna gång är det inte Någon som löser det här. Denna gång är det vi.