Våroffensiv. Låter nästan poetiskt. Vår. Livet tar fart, grönskan spirar, förhoppningarnas tid. Inget är mer förknippat med liv som just vår. Men våroffensiven vi alla väntar på är bara förknippad med död. Fler sprängda ben, fler sprängda tarmar, mer doft av ruttet kött.

Det är detta vi väntar på. Det är detta som är följd av den ryska regimens vedervärdiga anfall på Ukraina. Så nu byggs skyttegravar. På båda sidor. Soldat ska ställas mot soldat. Pimpat med pansarvagn mot pansarvagn. Som vore det ett dataspel.

Döda och lemlästade soldater sorteras i en kolumn. Civila i en annan. Flest är soldaterna som dör, vilket på något sätt ska utgöra förmildrande omständighet. Ingen tycks bry sig om att de där soldaterna alldeles nyss var civila. Farsor, söner, bröder, grannar. Som ville leva sina liv. Som kläddes i uniform och blev soldater och kunde sorteras in i en mindre känslig kolumn.

Lik. Som nyss levt sina liv i Ukraina och Ryssland. Många, förfärande många, formellt eller informellt tvingade in i uniform. Män beordras i Ryssland. Män får inte lämna Ukraina. Ikläds uniform. Och kan efter att fått underlivet, skallen eller något annat bortsprängt sorteras in i kolumnen för döda soldater. Det känns mindre ohyggligt att soldater dör än att civila dör. 

I svensk tv står en uniformsklädd man – expert på krig – och talar som om doften av ruttnade kött inte fanns utan bara siffror.

I sjukhusen ligger de. Kirurger sorterar. Prioriteringar sker. Journalister träffar de som säger sig vilja åka tillbaka till skyttegravarna. De där som gråter, är förtvivlade, tappats ur på livet ska inte visas upp. Det kan skapa tvivel på det som anses vara det rimliga, det anständiga, det nödvändiga i det som sker. Det sker i Ryssland, det sker i Ukraina, det sker i Sverige. För nu lever vi i krigskultur med dess retorik och dess urval av sanningar och skapande av lögner.

I världen talas om förhandlingar för att få slut på detta vansinne. I Sverige medför sådant tal våldsamma angrepp. Den som vågar nämna ordet förhandlingar angrips för att gå Putins ärende. Ett effektivt sätt att tysta samtalet. Ett effektivt sätt att skrämma. Som hämtat från auktoritära stater, som hämtat från Putinregimens Ryssland. 

Jag berättar för vänner i andra länder om den svenska offentliga debatten och de förvånas. Vi vet ju alla att det till slut blir förhandlingar. De flesta anar också att ingen kommer att gå vinnande ur detta krig. 

Allt fler vapen, att mer avancerade vapen pumpas in i kriget, så trappas det upp, steg för steg medan liv släcks och gravarna blir fler. Men ändå anses det som något skamligt att i vårt land tala om förhandlingar. 

Ursäkta, men det är bisarrt. Allt medan döda, fysiskt lemlästande, psykiskt skadade, barn som förlorat sina föräldrar snart sorteras in under den poetiska rubriken ”våroffensiv”. En offensiv som kommer att fortsätta i sommar, i höst, i vinter i det här förbannade kriget utan vinnare förutom vapenindustrin.

Men ändå: 

Prata inte om förhandlingar, prata inte om att rädda liv, prata inte om att få slut på massakrerna. 

Då anses du vara naiv. 

Jag är hellre naiv än cynisk.