Du följer barnens utveckling i området från att de är små, glada glin till struliga tonåringar, då vissa har svårt att hitta sin plats i skolan och varje dag exponeras för lockelsen att göra några ”ärenden” åt de äldre killarna, tjäna en slant på något som kan verka ganska harmlöst för en ung person, som att till exempel cykla några hundra meter och överlämna en liten väska.
Du ser dessutom att några av barnens bekanta plötsligt har riktigt dyra märkeskläder, lägger av med fotbollen och du frågar dig:
Är han en av dem som dragits in? Hur länge kommer han att leva?
Du hör de som fortsatt med fotbollen fundera: ”Kanske ska jag lägga av ändå? Mamma säger att jag behöver betala halva avgiften med min veckopeng. Och jag vet inte, jag vill ju spara till ett par fina sneakers också.”
När båda föräldrarna har knegarjobb, eller kanske är arbetssökande, finns ytterst små marginaler. Har du flera barn är det en pärs när idrottssäsongen startar och du ska betala årsavgift, sportkläder och kanske dessutom en kommande cup. Tusenlapparna trillar iväg. Det är rätt självklart för barnen att det känns uppgivet när föräldrarna måste dra i bromsen till och med för idrotten – för pengarna finns inte. Bostaden kostar. Maten kostar. Livet kostar.
Nyligen släppte Oxfam en rapport som passerade nyhetsflödet ganska obemärkt, men vars innehåll är fullkomligt hisnande. Ojämlikheten skenar. Under pandemin har de ekonomiska klyftorna i världen fördjupats på ett brutalt sätt. Sverige är inget undantag. Och låt oss konstatera: En växande ojämlikhet har inga fördelar.
Det är inte föräldrarna som sliter som djur för att få vardagen att gå runt som är de skyldiga när deras barn lockas av gängen. Grundorsaken är, och här citerar jag polisen, narkotikadistribution i industriell skala – snarare än enskilda dealare. Det är på det polisen behöver fokusera sina resurser, på maffiabossarna som inte exponeras för gatuvåldet men tjänar de stora pengarna. Varför stoppas de inte? Enligt polisens nationella operativa avdelning, Noa, är problemet att när kriminaliteten utvecklas snabbare än polisen, så vinner den organiserade kriminaliteten.
Därför är resurser till polisen en viktig pusselbit.
Men det är skrämmande hur lite uppmärksamhet de andra pusselbitarna får. Som att det ska vara möjligt att hitta en bostad till rimligt pris, även i storstäderna. Att det ska gå att leva på sin lön även för den som är lågutbildad – inklusive ha ekonomiskt utrymme att låta barnen delta i fritidsaktiviteter.
Den sistnämnda ekvationen borde vara busenkel att lösa: Strössla miljoner, kanske miljarder, över föreningslivet, så att ingen familj ska behöva våndas över att sunda aktiviteter kostar tusenlappar. Idrott, musik, teater, fritidsgårdar… allt detta blir en självklarhet för barn från alla samhällsskikt.
ETC nyhetsmagasin har i ett reportage besökt två föreningar; en i Biskopsgården i Göteborg och en i Nydala i Malmö, som båda visat att föreningslivet kan göra verklig skillnad. De har hittat nycklar för att fånga upp de som lockats in i gängen och de som är på väg in. Ger dem en annan framtidstro.
Får föreningslivet, skolan och socialtjänsten större resurser kan de göra skillnad, det vet vi. Men så länge ojämlikheten skenar har vi allvarliga problem med relativ fattigdom, vilket innebär en risk för uppgivenhet hos fattiga barn.
Låt oss inte avhumanisera fler brottsoffer i förorterna genom att skuldbelägga deras föräldrar. Låt oss inse att vi har ett samhälle som har misslyckats i frågan om jämlikhet – och brottsbekämpning.
