Partiet hade gått ut stort med ett förslag om att förbjuda dubbla medborgarskap. En politik helt i linje med SD:s ideologi, knappast förvånande, men ändå ett förslag som kom att bita partiet i svansen.

Det visade sig nämligen att en stor andel som skulle drabbas av den föreslagna SD-politiken var finländare. Många hörde dessutom till SD:s egna väljare. Så man fick backa. ”Vi menade ju inte er.”

Och så där brukar det låta.

Sverige har i dag fem erkända minoriteter som ryms inom lagen för nationella minoriteter och minoritetsspråk. Hit hör romer, judar, samer, tornedalingar och sverigefinnar. Våra språk är skyddade, vi har rätt att utöva och utforska våra respektive kulturer och samhörigheter med mycket mera.

När Tidöregeringen ströp bidragen till alla etniska föreningar gällde det inte de nationella minoriteterna.

”Vi menar ju inte er.”

Jag är tacksam för den svenska minoritetslagstiftningen, som tagits fram efter århundraden av statligt våld och förtryck mot respektive språk och diaspora. Det hela är väldokumenterat. Från lagens skyddande insida är det också intressant att följa samtida svensk politisk utveckling.

Sverigedemokraterna vill inte dra in finsk-svenska medborgarskap. De skulle heller aldrig föreslå avlyssning av synagogor, eller förbjuda judiska religiösa symboler i offentligheten på samma sätt som Richard Jomshof (SD) vill förbjuda muslimska.

De menar inte oss, de menar de där andra.

Så när SD-ledaren Jimmie Åkesson gick ut med att han vill att regeringen – inte domstolen – ska ha rätt att utvisa personer som hotar ”rikets intressen” och dra in svenska medborgarskap av samma skäl tror jag kanske inte att han menar oss finnar. Han menar de där andra igen.

Men jag vet inte. Med SD:s intåg i regeringsmakten har en glidning i rättssäkerheten och medborgarskapet initierats – och snabbt accelererat.

Och det handlar inte bara om SD:s föreslagna politik. Det handlar om inställningar som smittat hela det politiska landskapet och en ökad acceptans av ytterligare statligt våld mot minoriteter.

Dubbla medborgarskap är numera erkänt suspekta. Säpo ville här om året nära nog helt kunna porta svensk-iranska medborgare från statliga jobb, oaktat information om personen i övrigt.

Redan i dag utvisas människor från Sverige utan att de någonsin får reda på varför. Säpo-sekretessen väger tyngre än rättssäkerheten.

Kurder övervakas av både turkisk och svensk säkerhetstjänst. Människor blir av med sina jobb på basis av påstådda kopplingar de aldrig får preciserade.

Ett DDR-Sverige, men bara för vissa.

Jimmie Åkesson är i Aftonbladet helt öppen med att människor kommer att hamna i kläm om han får som han vill med utvisningarna och medborgarskapen; om makten att kasta ut folk hamnar i hans egna regeringshänder. Det får det vara värt, menar han.

En sådan utveckling är naturligtvis ett hot mot alla med utländska medborgarskap i Sverige, särskilt när ribban är ”hota rikets intressen” och det hotet definieras av samma regering som fattar beslut om utvisningarna.

Kommer jag att få veta vad jag gjort när gränspolisen knackar på? Var det något jag skrivit? Har jag pratat för mycket med en specifik granne?

För en annan journalist kan det i snar framtid handla om att ha grävt för nära något regeringen vill hålla hemlig. Den nya lagen om utlandsspioneri som förbjuder spridning av uppgifter som kan skada Sveriges internationella relationer har redan stoppat publiceringar i SVT.

Nästa led skissas fram i detta nu. Journalister, aktivister, konstnärer, författare och alla andra med utländsk bakgrund som rör sig i offentligheten får se sig över axeln.

De menar inte er, alla tysta duktiga invandrare. De menar oss.