Jag vill verkligen inte påstå att detta anfallskrig är bortglömt, så är det inte, i synnerhet är det inte bortglömt av irakierna (eller syrierna) själva. Men det märkliga är att denna geopolitiska jordbävning lämnat så pass få spår i västvärldens självreflektion. 

Det imperialistiska krig som Ryssland nu bedriver i Ukraina fördöms unisont, vilket är bra, men den nyimperialistiska våg som utlöstes av Irakinvasionen tenderar att inte fördömas på samma hårda sätt. Inför invasionen av Irak hejade de flesta borgerliga ledarsidor nästan i falsett på invasionsplanerna, trots att det förblev oklart om Saddam Hussein verkligen satt på några av de massförstörelsevapen som Pentagon, Georg W Bush och Tony Blair varnade för (snart visade det sig att de inte existerade, lika litet som Ukraina styrdes av nazister i rysk propaganda).

Varför tenderar den folkrättsvidriga invasionen av Irak att hamna nästan i glömska? Huvudförklaringen är att vi är och förblir så starkt amerikaniserade. Men det finns många förklaringar. En är att Saddam Hussein verkligen var en avskyvärd diktator; ingen vettig person kan känna något för den figuren. En annan förklaring rör den propaganda som alltid kommer när det krigas.

Jag minns vilket starkt intryck fällandet av Saddamstatyn på Paradistorget i Bagdad gjorde. Det skedde den 9 april 2003. Bagdad hade då fallit. Jag och en hel värld hade minutiöst följt det tre veckor långa anfallskriget och till slut stod amerikansk trupp i centrala Bagdad. Några irakier ska ha klättrat upp på statyn och försökt välta den, men det var svårt att rubba den tunga järnkonstruktionen. De fick då assistans av amerikanska soldater som klättrade upp och fäste en vajer kring diktatorns huvud. Och även en amerikansk flagga. Sedan drogs statyn omkull. Inför till synes väldiga jublande folkmassor. Nyheten fyllde omedelbart varenda tidning och varenda tv-sändning runtom i världen. Jag skrev ett litet poem om det:

Igår föll härskarens staty

och undersåtarnas jubel

måste vara också mitt.

Virvlande snö där jag går.

På bussen bär jag

mitt märke: Nej till krig,

ingraverat i kroppen.

Över världen känner jag skuggan

falla från en mycket större staty:

Den amerikanska.

I själva verket rörde det sig troligen inte alls om någon väldig folkmassa som jublade. Området var avspärrat av amerikanska pansarvagnar. Sannolikt var det något hundratal människor som jublade och vilka som helst fick inte äntra området. Men bildvinklarna gav oss skäl att tro att det var en masshändelse. Från Krisberedskapsmyndigheten kom 2005 en studie av händelsen och hur den rapporterats i medierna: ”Propagandakriget i backspegeln”. Där nämns det att bara sex dagar senare demonstrerade 20 000 irakier – under slagordet ”Nej till Amerika, nej till Saddam”. Det fick inte mycket medialt utrymme. Men händelsen med den fällda statyn antog enorma proportioner. Man kan utan vidare hävda att den innebar en enorm seger för amerikansk krigspropaganda.

Det här är ingen kålsuparartikel med bäring på Rysslands krig mot Ukraina. Den är enbart ett illusionslöst konstaterande av att stora imperier är beredda att gå över lik och alla slags fakta för att nå sina mål. Och ett konstaterande av att det vi tar för givet i de världshistoriska och upphetsade ögonblicken några år senare ofta kan ses med andra ögon.

Vi styrs i oerhörd grad av krafter som vi långt senare inser fanns där. Vi är selektiva, i allt. Och det kommer exempel på det i stort och smått hela tiden. Jag är till exempel otroligt förbannad på sittande svenska regeringens hantering av elstödet. Men det skulle inte förvåna mig om en S-regering hade haft nästan lika svårt att hantera det på något vettigt sätt. Och hade exempelvis den ungerske premiärministern Viktor Orbán rundat parlamentet och kört över en närmast unison folkopinion i någon fråga – ja, då hade massor av kommentatorer gått i taket över ett auktoritärt styre. Och det med rätta. När den franske liberale presidenten Emmanuel Macron gör just så med en pensionsreform som befolkningen avskyr, då är det nästan tyst. 

Natofrågan ska vi inte tala om. Plötsligt var det helt självklart att Sverige, praktiskt taget utan debatt, skulle överge en fungerande alliansfri linje. När Natofrågan numera är uppe i medierna, handlar den uteslutande om varför det går så trögt med att bli medlem, men aldrig om det är bra eller inte att bli medlem.

Vi är selektiva. Vi kommer alltid att vara det. Medierna är selektiva. Jag är selektiv. Men man kan i alla fall ibland gå tillbaka i sin egen historia och kontrollera de känslor man hade för exempelvis20 år sedan, när en staty vräktes i dammet, och finna att det fanns mycket mer av dolda och manipulativa kraftspel i de känslorna.