Tröskeln för att bryta upp från ett destruktivt förhållande är stort redan från början, det tror jag – eller trodde jag – nästan alla idag fattar. Men steget dit blir naturligtvis ännu längre om en kvinna, som kanske har barn, också ska behöva göra en ekonomisk kalkyl när hon bestämmer sig för att lämna sitt hem.
Det mest häpnadsväckande i den här historien är det intervjusvar som kommunstyrelsens ordförande, Joakim Storck, ger när han blir uppringd av Radio Dalarna. Han säger: ”Liknande avgifter tas ju ut inom en rad olika områden inom vården och inom socialtjänsten redan idag. Så det handlar om att tillämpa ett slags likställighetsprincip, vilket kommuner ska göra.” Vilken skillnad blir det då nu för en kvinna i behov av skyddat boende och som kanske lyssnar nu, undrar reportern. Och Storck svarar: ”Det är ingen skillnad mot tidigare för er och det är bara att söka hjälp om du behöver det.” Reportern bryter då in med den enkla och ganska häpna frågan: ”Du säger att det inte är någon skillnad, men det är det väl?”
Och då kommer den stammande förklaringen eller snarare bortförklaringen från kommunstyrelseordföranden: Han kan inte svara på frågan. Politikern kommer av sig. Han letar efter orden. Till slut klämmer han fram att ”det finns inget hinder” att söka hjälp.
Det här är centralt för var och en som undrar varför det i allmänhet går så trögt med kampen mot det våld som riktas mot kvinnor.
Jag tror att det där replikskiftet är belysande för en ny nivå på tanklösheten och den direkta okunnigheten när det gäller våld mot kvinnor. Kvinnojouren i Falun rasade över kommunens beslut. Roks ordförande Jenny Westerstrand stormade mot det. Hon skriver i ett debattinlägg på Roks hemsida: ”Efter att staten i mer än tio år har omtalat kvinnojourernas arbete som en form av ekonomisk verksamhet, med New Public Management som kompass, och efter att ha öppnat en marknad för privata boenden, följer nu ett fullgånget marknadstänkande också konsumenten ska betala! Konsumenten av skydd. Vi är inte chockade, alls, men väldigt arga.”
Och det här är centralt för var och en som undrar varför det i allmänhet går så trögt med kampen mot det våld som riktas mot kvinnor. Den kampen försvåras egentligen inte längre av några uttalade ideologiska ifrågasättanden. Det har istället visat sig att det räcker med att anlägga ekonomistiska och marknadsliberala synsätt på frågan för att stoppa förbättringar eller försämra.
I en ambitiös, men föredömligt kortfattad forskarantologi, ”Trängd demokrati” (utgiven på Gidlunds förlag), konstateras det att det inte är ”nyliberalismen” som ideologi som alltmer styr vad som händer i kommunerna, utan de nya styrsystemen. När Falu kommuns företrädare säger att man bara värnar likställigheten när en avgift tas ut, så betyder det att ett marknadsraster läggs över tänkandet som likställer helt olikartade fenomen och som framför allt aldrig kan göra rättvisa åt ett så komplext, ångestridet och inflammerat fenomen som våld mot kvinnor. Denne Joakim Storck – han är centerpartist och inte någon allmän mörkerman – kör över frågan om våld mot kvinnor med hjälp av den ljudlösa bulldozer som blir synlig genom ord som kund och avgifter – och han förstår det inte ens.
Antologin ”Trängd demokrati” rymmer ett fascinerande kapitel om upphandlingar där en konferens skildras. Analysen är den att styrningssystem och värderingar som egentligen är oerhört ideologiska har blivit ett slags natur, alltså något som inte har med politik att göra. När makten att genomföra åtgärder överlämnas helt till tjänstemannanivån i en kommun framstår hur det sker som neutralt och icke-ideologiskt. Vilket det förstås inte alls är. Kapitlet om offentliga upphandlingar är rätt fantastiskt och har ibland strindbergska kvalitéer. Upphandlarna på konferensen inser inte att de badar i ideologi, i det här fallet marknadstänkande.
I ett särskilt kapitel i ”Trängd demokrati” tar forskarna upp hur landets kvinnojourer blivit alltmer trängda av den nya upphandlingsfilosofin. Alltmer av det skyddade boendet drivs med vinstkrav. Själva upphandlingsförfarandet lämnar föga utrymme åt den genomtänkta idéburna dimensionen hos kvinnojourerna. ”De marknadsmässiga villkor som vuxit fram ligger långt från jourernas idéburna verksamhet (…) det politiska har gjorts personligt, men nu i meningen privat och individuellt.”
Så blir den skyddssökande kvinnan till en konsument. Som naturligtvis ska betala en kostnad för skyddet mot den smärta och de problem samhället åsamkat henne.
/ Göran Greider
P.S. Rapporten jag nämner är gemensamt skriven av Malin Rönnblom, Kerstin Alnebratt, Maud Eduards, Jörgen Johansson och Andreas Öjehag-Pettersson.
