Jag hade kapplöpt med novemberskymningen dit. Det var sista dagen man kunde besöka museet, för nu stängs det. Föremålen därinne börjar packas ner i veckan. En del fina interiörer rivs rakt av. Muren får stå kvar, men lämnad ensam, utan sammanhang. Museet går i exil till Börshuset vid Stortorget i Gamla stan.
Aktivister mot flytten av museet delade ut flygblad till de väntande i köerna till entrén. Och jag, jag ville absolut se detta stycke svenska medeltid en sista gång innan museet flyttar – och blir tvunget att lämna kvar den gamla muren där den står, när istället riksdagen ska bygga någon sorts mottagningshall och en extra plenisal där.
Det är inget mindre än ett kulturellt illdåd som planeras när Medeltidsmuseet tvingas i exil. Och illdådet riktas mot – ja, det nationella minnet.
Långa köer hade hela dagen och hela veckan ringlat utanför entrén och även i vanliga fall är det ett av de mest välbesökta museerna, kanske inte minst för att det är så barnvänligt. Jag såg ungar stirra på gamla skelett och på det stora skeppsvraket och de hade tindrande ögon. De ögonen var också mina.
Jag hade alltså skyndat denna eftermiddag till museet men anlände dit litet senare än jag tänkt, för utanför riksdagen hölls samtidigt en stor demonstration för Palestina. Palestinaflaggorna vajade. Jag sällade mig till demonstranterna, men hamnade så långt bak i folkmassan att jag bara hörde fragment av några av talen. Bland kraven på eldupphör och slut på dödandet av civila uppfattade jag orden rätt till självbestämmande för det palestinska folket. Och det är detta som det i första och sista hand handlar om i denna blodiga konflikt: Två staters lika rätt att existera, Israel och Palestina.
Tvåstatslösningen är tyvärr mer avlägsen än någonsin. Israelisk politik har alltmer förgiftats av extremnationalistiskt hat mot araber, samtidigt som olaglig bosättarpolitik och blockader fortgått – och palestinsk politik (kluven som den är i två bitar) har förgiftats av Hamas terrorverksamhet.
Men det är två nationer som måste få existera, sida vid sida. Jag tror på nationer. Nationer kommer att finnas i säkerligen några århundraden till – och måste finnas, eftersom det än så länge är på nationell nivå som demokratin fortfarande fungerar bäst, eller minst dåligt. Och nationer måste, för att fungera, ha ett minne, ett minne som visserligen ständigt ska debatteras och omvärderas men ändå är nödvändigt för att gemenskap och fördelningspolitik alls ska fungera.
Det palestinska folket måste få en egen nation. Ett land att vara stolt över och få utveckla i fred från omgivande makter. Jag har skrivit om detta språkliga dilemma förut i Dagens ETC: att vara för nationalstaten, men inte hemfalla åt nationalism. Det är en svår, men nödvändig balansgång.
Det var det jag hade i huvudet när jag gled in i dunklet i Medeltidsmuseet på dess sista dag för att röra vid resterna av den gamla mur som ingår bland nationalstaten Sveriges värdefullaste artefakter. Just detta att röra vid något som har en lång historia, som alltid har stått där, har ett särskilt värde. Faktum är att jag – utan jämförelser med muren jag rörde vid i söndags – tänkte på den dag för flera år sedan då jag i Warszawa efter mycket letande lyckades hitta den sista återstoden av den förtryckets mur som nazisterna byggde kring det judiska ghettot. Nästan inget är kvar av den. Att röra vid det sista av den är att hålla minnet av förintelsens fasor vid liv.
Det är verkligen en ironi utan like att det ibland känns som att nationalstaten Sverige är på väg att klappa ihop just under en period då den hetsiga nationalismen är starkare än någonsin. Välfärden rustas ned. Tågavgångar mellan de största svenska städerna ställs in. Svenska skattebetalare praktiskt taget rånas på sina pengar som går till bolag på en skolmarknad. Skogarna i mitt land utarmas på biologisk mångfald och klimatpolitiken tillbakabildas. Nationen låter sig förnedras för ett Natomedlemskaps skull. Det skjuts och sprängs. Samtidigt rustas kulturen och folkbildningen – det som utgör nationens självreflektion – överallt ner och det kommer att bli värre de närmaste åren. Taket riskerar att rasa in på Naturhistoriska museet och statens höga hyror pressar Nationalmuseet ner på knäna. Liberalerna har förvandlats till någon sorts inskränkta Sverigeliberaler och Socialdemokraterna säger hellre att de älskar Sverige än kallar sig för socialister.
Där stod jag i dunklet på Medeltidsmuseet och önskade alla palestinier ett eget och fritt land. Jag önskade dem och deras barn tindrande ögon när de på ett museum kan möta den egna nationens historia i form av autentiska föremål. Och jag önskade att svenska folket slapp de kortsiktiga dårfinkar som vill flytta ett medeltidsmuseum bort från själva medeltiden.
