Jag minns känslan av att en lång era av nyliberalism plötsligt tycktes gå mot sitt slut. Det blev till och med närapå ett mode att demonstrera. Var kan man demonstrera? minns jag att några ungdomar i norra Dalarna frågade mig.
Särskilt rörelsen Attac framstod som en modern uppföljare till arbetarrörelsens breda mobilisering runt sekelskiftet 1900. Jag minns den oerhörda entusiasmen i ABF-huset i Stockholm i januari 2001 när svenska Attac officiellt bildades. Det var vår i luften.
Och så plötsligt var vänstervågen över. Man kan säga att den begynnande globala proteststormen helt enkelt sköts ner på gatorna i Göteborg sommaren 2001 och i Genua någon månad senare. Övervåld från polisen, ja, men också en centrumlös rörelse som i sina vaga utkanter rymde alltför många idioter till stenkastare. Den vänstervåg som under något år såg ut att faktiskt kunna utmana de stora orättvisorna, eller i vart fall ställa de riktigt stora frågorna om världsordning och rättvisa, dog bort, liksom över en enda världshistorisk natt.
Kanske uppbådade denna globala proteststorm för rättvisa sina allra sista krafter i de världsomfattande demonstrationerna mot USA:s krigsplaner mot Irak vårvintern 2003. Det var inga små protester. Det rörde sig om de största manifestationerna sedan 60-talet. Jag minns att mobilnätet brakade ihop omkring mig där jag stod bland demonstranterna på Norra bantorget.
Runtom i världen samlades miljoner och åter miljoner människor för att demonstrera mot de krigsplaner som aviserade att en ny imperialism var under uppsegling. Men anfallskriget inleddes och det sista av den globala proteststormen lade sig.
Och sedan dess, någon miljon döda senare, har de där stora frågorna om global rättvisa också i stort sett lagt sig. De dränktes i våg efter våg av militarism och nyimperialism, varav den ryska är den senaste.
Jag skrev förra veckan om den världssvält som troligen nu står för dörren. FN kämpar för att göra vad man kan åt den. Men det är symtomen på en kris man tvingas bekämpa, inte de grundläggande orättvisor som skapar hunger och svält.
Fortfarande är det den rika västvärlden som sitter på den avgörande ekonomiska och politiska makten. Där finns de stora bankerna, de väldiga transnationella företagen, medierna, tankesmedjorna, vapenindustrin. I den gröna omställningens era har jakten på viktiga mineraler i den fattigare världen inletts. Och idag har denna världsmakt inga utmanare, varken i den allmänna debatten och ännu mindre på gatorna. Rysslands imperialistiska anfallskrig mot Ukraina och den nödvändiga solidariteten med det ukrainska folket, har tyvärr bidragit till att frågorna om en rättvis ekonomisk världsordning än mer hamnat i skymundan.
Nyligen avslutades Bricsmötet i Sydafrika. De där bokstäverna – Brics – är en förkortning av de fem medlemsstaterna i en icke-västlig allians: Brasilien, Ryssland, Indien, Kina (China) och Sydafrika. Den mesta uppmärksamheten kring Bricsmötet har koncentrerats till det faktum att krigsförbrytaren Vladimir Putin inte kunde närvara på mötet fysiskt. Men dessa fem medlemsstater hyser 43 procent av världens invånare och en betydande och växande del av världens BNP, mycket därför att de väldiga nationerna Indien och Kina är medlemmar. Nu ska nya medlemmar hälsas välkomna. Med tiden kommer sannolikt detta Brics, trots att det har så disparata medlemmar, alltmer att framstå som en utmanare till västvärldens G7, till Världsbanken, till Internationella valutafonden.
Men på många sätt är Brics ingenting annat än ett absurt resultat av att västvärldens makthavare aldrig lyssnade på den globala proteststormens krav på global rättvisa. Det är det icke-västliga Syd som nu organiserar sig, det vill säga hela den värld som utsatts för kolonialism och nykolonialism. Men det är inte rättvisa som står i centrum: Det är helt enkelt makt.
Några av de nya länder som bjuds in till Brics är således Iran och Saudiarabien, två länder som är direkt groteska parodier på allt vad demokrati heter. Av de nuvarande medlemsstaterna är det enbart Brasilien och Indien som är hyggligt fungerande demokratier.
Men Brics kommer att växa, västvärldens makt med tiden att utmanas. Men tyvärr knappast i namn av global rättvisa, utan i namn av makt.
