”Nu eskalerar det”, skrev några, och fler tänkte det. När jag skriver det här pågår krismöten i USA och Europa för att avvärja hotet om ett fullskaligt regionalt krig i Mellanöstern.
Israel har pekats ut som ansvariga för de dödliga attackerna mot Hamasledaren Ismail Haniya i Irans huvudstad Teheran och två Hizbollah-befälhavare i Libanons huvudstad i Beirut. Efter det har både Iran, Hizbollah och Hamas hotat med hämndattacker.
Enligt New York Times källor överväger Iran drönar- och robotattacker mot militära mål i närheten av Tel Aviv och Haifa i Israel, de civila ska undvikas.
Men som alltid är det knappast en garanti för att civilbefolkningen inte skadas, och som alltid lär ett svar på en attack leda till ännu ett svar, och sedan ett till. Det är den dödligaste av onda cirklar.
För Iran är det pinsamt – om nu ett sådant ord kan användas i det här sammanhanget – att Ismail Haniya dödades på iranskt territorium. Statsvetaren Anders Persson säger till Dagens ETC att Iran nu helst vill döda en högt uppsatt israelisk politiker som hämnd.
Men Israels bevakning av de egna ledarna är effektiv – precis som deras övervakning av motståndarnas diton. Nu har Israel dödat ytterligare en Hamasledare, Mohammad Dayf, enligt israeliska försvarsmakten IDF.
USA har försökt tona ner risken för ett fullskaligt krig i området. Men enligt nyhetsbyrån AP är oron stor bland internationella diplomater. En västerländsk diplomat säger att attackerna i Beirut och Teheran nästan har dödat allt hopp för eldupphör i Gaza.
Sveriges utrikesminister Tobias Billström (M) säger till Sveriges Radio att allvaret i situationen är stort. Billström uppmanar länderna att skydda civila och att söka diplomatiska lösningar. Det är svårt att få stopp på den onda cirkeln, säger han.
Billström har knappast stått på barrikaderna för att kritisera Israels dödande av civila, och han har inte krävt något eldupphör i Gaza. Om världen hade agerat mer kraftfullt mot Israel tidigare hade den upptrappning vi nu ser kanske aldrig ägt rum.
Sverige har i stället rört sig allt närmare USA, en av israeliska arméns största sponsorer. Vi nöjde oss inte med att gå med i Nato: vi skrev också under ett försvarsavtal (DCA) med USA och har nu dessutom ingått ett kärnkraftssamarbete. Regeringen hymlar inte med sin besatthet av det land vars president snart kan heta Donald Trump.
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har visat att presidentkandidaten Kamala Harris förhållandevis skarpa uppmaningar att sträva efter vapenvila inte betyder ett dyft för honom. I ett tal den 31 juli deklarerade Netanyahu att han inte tänker lyssna på någon som vill att kriget ska ta slut.
“Alla som är emot Israel ska betala ett högt pris”, sa han bland annat. Och “We settled our score” om Fuad Shukr, en av de Hizbollah-ledare som dödades i Beirut. Ordspråket avser en efterlängtad hämnd på en infekterad strid.
När alla vill ha sista (m)ordet – och försöker döda sig till rättvisa – finns inga diplomatiska lösningar i sikte.
Det finns ingen tydlig linje i den här ledaren. Att dödandet måste upphöra? Det är ingen politisk linje, det är ingen tes. Det är bara medmänsklighet. Eller: borde vara. Men jag kan inte andas ut.
När den här texten går i tryck kan allt ha briserat. Hela texten kan vara inaktuell. Fler hämndattacker kommer antagligen ha ägt rum. Fler civila kommer garanterat ha dött.
Jag kan bara hoppas att någon av de inblandade ländernas ledare inser att styrka inte alltid mäts i missiler och militärer.
Att inte svara är ibland det bästa svaret. Ett sådant tillfälle är nu.
