Tänk om det bara fanns ett visst antal människor, och sen var det de som gällde. Ingen dog, ingen föddes. Människorna skulle vid det här laget vara oändligt visa. Konversationerna skulle vara såhär: ”Jag trivdes bäst på järnåldern, vad tycker du? Nej, romarriket var min favorittid!” Fast kanske skulle inget någonsin utvecklas om inte befolkningen byttes ut? Det skulle inte finnas några epoker alls, då ålderdom leder till ett bevarande sinnelag och livet skulle fortgå som det alltid gjort. Ingen skulle uppfinna något då reaktionen skulle bli: ”Nej men vad ska det där vara bra för?”
Men det är ändå något som stressar mig så oerhört med att människorna byts ut, och det är all kunskap som går förlorad för varje gång. Med varje generation som dör ihjäl går stora bitar kunskap i graven. Frågan jag har blivit fixerad vid att lösa är: Går det jämnt upp? Kommer det alltid till lika mycket eller mer kunskap som den som trycks undan? Eller, är det möjligt att vi blir mer obildade? Tänk om mänskligheten går bakåt?
Till exempel: för varje generation finns det allt färre som vet vilka Yasar Kemal och Väinö Linna var. De är två magnifika folkskildrare som hade en självklar plats i vanliga människors bokhyllor på 60-talet. Oavsett om man var städare eller gruvarbetare, banktjänsteman eller statstjänsteman, dessa verk som skildrar hela samhällens öden genom fattiga människors kamp och utveckling kunde alla ta till sig. Språket hos folkskildrarna var tillgängligt och avsett att blottlägga djupet, inte dölja bristen på det.
Förutsättningarna för arbetare att folkbilda sig under denna epok var ideala. Bostadsfrågan var löst, arbetslösheten låg, det gick i regel att få en lägenhet och ett fast jobb och sedan då? Vad skulle man göra på fritiden? Bilda sig! Överallt satt människor i studiecirklar och antecknade, och deras barn kom in på universitetet en masse och tog hem nya tankar. Var man en allmänt nyfiken person gick man till bibblan, hur många uppväxtskildringar handlar inte om någon vetgirig tonåring som går till bibblan och läser allt? Vilken kamp hade det inte varit för att få bibliotek överallt i början på 1900-talet! Genom bidrag kunde litteratur från hela världen göras tillgänglig på svenska (att översätta Romulo Gallegos var självklart på 60-talet men när var sista gången en venezolansk författare gjordes tillgänglig för oss?)
De vetgiriga tonåringarna har nu blivit gamla och håller på att dö ihjäl och deras böcker av Väinö Linna och Yasar Kemal ligger på Myrorna som bomber beredda att explodera i tankarna på nästa generation arbetarungdomar. Men kommer detta hända? Nej! För idag är det så mycket svårare för arbetare att folkbilda sig. Det finns för det första inte lugnet eller tiden: att jaga lägenheter på blocket, lån på banken och tillfälliga jobb tar tid, för att inte tala om de som har släktingar i krig någonstans som de måste oroa sig för och hålla kontakten med och försöka få hit, och papper, papper, papper som ska skaffas. När man väl uppnått nivå 1, då måste man bli respektabel det vill säga nya möbler, ett fint hem, barn! Kanske starta eget? Och runt varje litet beslut finns vad? Nätet! Varje möbel, barnvagn, tapet finns i 3 000 varianter, alla måste kollas in.
Samma med fritidsintresset: är det träning, virkning, spel, naglar eller serier, det spelar ingen roll för alla små världar har blivit gigantiska inuti och de tar aldrig slut! Det finns galaxer och ännu fler galaxer av folk att följa och mer att ta reda på, och varför skulle man läsa böcker? Särskilt när de flesta samtida författarna inte skriver för arbetarklassen utan för att verka märkvärdiga, även om det står på nästan alla romaner att de ”handlar om klass” så är det på ett tillgjort sätt, som om det är skrivet för att få bra recensioner.
och där ligger Yasar Kemal helt oläst!
Läs honom! Bli honom!
Ett obildat folk är lätt att lura!
